— Då får ni väl köpa ett nytt, Erik.
— Anna, du vet ju hur rörigt jag har det just nu.
— Jag vet. Du håller på att ”hitta dig själv”.
— Börja inte. Jag har faktiskt sagt upp mig.
Anna var nära att tappa skeden.
— Sagt upp dig? Från jobbet?
— Ja. Jag insåg att kostnadskalkyler inte är min grej. I tjugosex år har jag räknat på andras betong. Jag vill göra något äkta. Kanske jobba med trä. Bygga möbler med händerna.
— Erik, du behövde tre år på dig för att sätta upp en hylla i badrummet.
— Där har vi det igen! Det var precis därför vi skilde oss!
— Nej, vi skilde oss för att du gick.
— Ja, det också. Hur som helst: låt mamma få kylskåpet. Det var ju ändå hon som gav bort det.
— Hon gav det till oss, Erik. Till oss båda.
— Men det finns inget ”oss” längre, sa han, som om den meningen avgjorde allt.
— Och jag då? Ska jag leva utan kylskåp?
— Du kan köpa ett. Du har ju arbete.
Det var då något i Anna vek sig, inte högt och dramatiskt, utan tyst och iskallt. Hon hade arbetat under alla dessa tjugotre år. Hon hade arbetat när Eriks bonus ”dröjde” i ett halvår, hon hade arbetat genom pandemin, hon hade hjälpt Johan med kontantinsatsen till lägenheten. Sommarstugan hade hon skött, räkningarna hade hon burit, vardagen hade hon hållit ihop. Och nu satt hennes före detta man, som lämnat sitt jobb för att hitta sanningen i träbitar, och rådde henne att köpa ett nytt kylskåp.
— Bra, Erik, sa hon med en lugn röst som nästan förvånade henne själv. Hon kan komma på lördag.
— Menar du det? Han lät uppriktigt ställd. Där ser du. Jag visste att du var vettig innerst inne. Tack, Anna.
— Varsågod. Men du kommer också. Någon måste bära.
— Jag? Du vet ju min rygg…
— Du kommer, Erik.
Johan fick reda på allt på onsdagen, när han tittade förbi hos sin mamma för att hämta en burk inlagd gurka.
— Mamma, får de ens göra så?
— Nej, älskling. Emma säger att man inte kan ta tillbaka presenter.
— Men säg nej då!
— Jag orkar inte säga nej. Då kommer jag få höra resten av livet hur hon sitter inför släkten och berättar att jag är snål och håller fast vid svärmors kylskåp.
Johan sneglade mot den gamla kylen, som just då började mullra och skaka i hela plåtkroppen.
— Mamma, ge dem skrället. Jag köper en ny åt dig.
— Med ditt bolån? Sluta hitta på.
— Jag kan ta det på avbetalning.
— Johan, jag har lön. Jag köper ett själv. Och vet du… Anna log plötsligt. Jag har faktiskt velat ha ett nytt länge. Ett sådant där som inte frostar igen, där man slipper hacka loss is ur frysen. På tjugotre år har jag säkert karvat bort ett ton is med kniv. Erik sa alltid: ”Varför byta, den fungerar ju.” Nu fick jag åtminstone en anledning.
— Då så, sa Johan. Bara du inte går och mår dåligt över det.
— Det gör jag inte.
— Nä, visst. Det är därför du har flyttat gurkburken tre gånger.
Anna tittade ner på burken i handen och började skratta.
På fredagskvällen tömde hon kylskåpet. Två ostbitar, en kyckling, en kastrull soppa, saltgurka, mammas sylt, hennes egna ögondroppar och en påse dill som legat frusen sedan augusti. Allt packades i tygkassar och bars över till grannen Eva, som hade en extra kyl stående på sin inglasade balkong.
— Men lilla Anna, vad har hänt? Har den gått sönder?
— Nej då, Eva. Min före detta svärmor kommer och hämtar den.
Eva, åttio år och pensionerad kemilärare, tog långsamt av sig glasögonen.
— Maria? Hon som kom hit till dig i vadderad kappa i våras, när alla andra redan gick i tunna jackor?
— Just hon.
— Herregud. Vad blir nästa sak? Ska hon hämta sängen också? Gav hon er den med?
— Nej, sängen fick vi av mina föräldrar.
— Vilken tur. Då får du i alla fall sova, även om du inte kan äta. Du blir smal på kuppen, konstaterade Eva, och de skrattade båda så högt att någon ute i trapphuset slog igen en dörr.
När Anna kom hem började hon plocka ner magneterna från kylskåpsdörren. Det visade sig vara det svåraste. Marstrand: första resan som familj på tre, Johan var tre år, åt alldeles för många körsbär och grät hela natten. Malmö: Erik tappade bort sitt pass och de sprang halva dagen mellan perronger och hittegods. Karlskrona: artonårig bröllopsdag, på den tiden kunde de fortfarande skratta tillsammans. Till Båstad hade hon åkt ensam med arbetsgruppen, eftersom Erik tyckte att det var ”dötrist att glo på gamla kyrkor”. Och så älgen utan horn från Härnösand, som Johan hade tagit med sig hem från ett sommarläger när han var sexton.
Hon lade ner magneterna i en plåtburk som det en gång funnits kakor i och satt kvar en stund. Sedan gick hon in i rummet och hämtade en annan låda, en större.
På lördagen, prick klockan elva, stannade en gammal skåpbil med ett rosslande läte nedanför fönstret. Först klev Eriks kusin Lars ut, en storväxt och godmodig man i femtiofemårsåldern. Därefter tog sig Maria försiktigt ner från passagerarsätet, iklädd just den där vadderade kappan, trots att termometern visade tolv plusgrader. Sist kom Erik, med en min som om han inte hade anlänt för att hämta ett kylskåp utan för att inställa sig inför domstol.
Anna öppnade dörren.
— God dag, Maria. Hej, Lars. Kom in.
— Hej, Anna. Svärmodern steg in i hallen utan att ta av sig skorna och kikade genast mot köket. Har du tvättat ur det?
— Ja.
— Bra. Man vet ju hur det kunde se ut här.
— Mamma, sa Erik lågt.
— Vadå mamma? Jag har kommit hit i tjugotre år och sett att hon frostade av det högst två gånger om året. Mitt eget frostar jag av varje månad!
— Och ändå gick det sönder, påpekade Anna.
— Mitt gick sönder av ålder, svarade Maria värdigt. Det är trettioen år gammalt.
Lars gick ut i köket, knackade med knogen mot sidan av kylskåpet och visslade uppskattande.
— Oj då, Anna. Det här är rejäla grejer. Sådant görs inte längre. Det är byggt som ett kassaskåp.
— Lars, stå inte där och prata, sa Maria. Ta tag i det.
— Moster Maria, först måste det kopplas ur och tina av. Annars får vi vatten över hela trapphuset.
— Jag drog ur kontakten i går, sa Anna. Vattnet är redan borta. Ni kan ta det när ni vill.
Maria såg för ett ögonblick nästan snopen ut. Hon hade tydligen rustat sig för motstånd: tårar, förebråelser, kanske rentav ett riktigt gräl. Anna visste att det låg både blodtrycksmätare och tabletter i hennes handväska. Men i stället stod hennes före detta svärdotter där och pekade lugnt på kylskåpet: varsågod, ta det.
— Nå… ja, mumlade Maria förvirrat. Det var ju bra. Man ska göra rätt för sig.
— Självklart, sa Anna och nickade. Och när jag tänkte på saken kom jag fram till att om vi nu lämnar tillbaka gåvor, då bör vi göra det ordentligt. Allt ska tillbaka. Det är väl mest hederligt så.
— Vad menar du med allt? frågade Maria och blev genast vaksam.
Anna gick in i rummet, kom tillbaka med en kartong och ställde den på en pall.
— Här är det. Allt ni har gett oss genom åren. Kristallvasen från vår tioåriga bröllopsdag. Servisen ”Madonna”, visserligen utan två koppar, men resten finns kvar.