den ena slog Johan sönder när han gick i ettan, den andra råkade Erik ha sönder 2012. Handdukssetet finns här också. Visselkannan, fast den visslar inte längre. Duken med tupparna. Och den här… — Anna tog fram ett tunt, slitet häfte ur lådan. — ”Så blir du en god hustru och husmor”. Den fick jag av er dagen efter bröllopet. Era små bokmärken ligger fortfarande kvar i den.
Det blev alldeles stilla i köket. Det enda som hördes var Lars tunga andhämtning.
— Anna, varför måste du göra så här? sade Erik lågt.
— Göra hur?
— Ja, allt det där. Som om vi vore småaktiga.
— Jag är inte sårad, Erik, svarade Anna stillsamt. — På riktigt. Jag tycker inte att det är synd om sakerna. Om de tillhör Maria, då ska hon förstås ha dem.
Maria tog häftet, bläddrade några sidor. Hennes läppar började darra, om det nu var av förolämpning eller av något helt annat gick inte att säga.
— Jag menade väl, mumlade hon dovt. — Du kom ju från stan och kunde ingenting. Dina biffar föll isär så fort man petade på dem.
— Jag minns. Sedan lärde ni mig att blanda ner uppblött bröd i färsen. Det har jag gjort i tjugotre år. Just den gåvan går nog inte att lämna tillbaka.
Maria såg upp på henne, men svarade inte. Hon lade bara ner häftet i kartongen igen.
— Lars, bär ut kylskåpet.
Kartongen lät hon stå kvar.
Det var ingen enkel sak att få ner kylskåpet. Huset var gammalt, fem våningar och ingen hiss. Lars tog tag nertill, Erik upptill. Redan på tredje våningen stönade Erik till.
— Lars, vänta, vänta, min rygg!
— Erik, håll i ordentligt nu, släpp inte! Det glider!
— Jag håller ju!
— Nej, det gör du inte, det står på min fot!
Anna stod kvar uppe på avsatsen och tittade ner genom trapphuset. Från dörrspringan mittemot kikade Eva ut.
— Lilla Anna, varför bär de det på sidan?
— Det är väl lättare så, antar jag.
— Åh nej, ett kylskåp ska man inte frakta liggande. Min svärson är reparatör, han har berättat. Oljan i kompressorn kan rinna ut i rören. Efter en sådan transport måste det stå upprätt minst ett dygn innan man sätter i kontakten.
Anna lutade sig över räcket.
— Maria! ropade hon neråt. — Sätt inte på det direkt! Låt det stå ett dygn först!
— Jag har använt kylskåp i fyrtio år, du behöver inte lära mig, hördes Marias röst långt där nere.
Anna drog bara på axlarna och stängde dörren.
I köket gapade nu en tom plats. På linoleummattan syntes en ljus rektangel där kylskåpet hade stått, med damm runtomkring, en flaskkork, Johans lilla leksaksbil utan hjul och en vigselring. Eriks. Han hade tappat bort den för fem år sedan och då ställt till ett ordentligt gräl, övertygad om att det var Anna som hade lagt undan den någonstans.
Hon plockade upp ringen, lät den snurra mellan fingrarna och lade den sedan i en gammal kakburk, tillsammans med kylskåpsmagneterna. Därefter gick hon över till Eva för att hämta sina matvaror.
Det nya kylskåpet levererades på måndagen. Anna hade ägnat två kvällar åt att välja modell; hon rådfrågade Karin i telefon och Johan via meddelanden.
— Mamma, ta ett med både kyl och frys och No Frost.
— Ska det vara vitt eller silverfärgat?
— Silver. Det ser mer rejält ut.
— Men den här då, den beige? Den känns så… varm på något sätt.
— Mamma, ta den du tycker om. Det är ju ditt kylskåp.
Just ordet ”ditt” fastnade märkligt nog i henne. Inte en gåva. Inte något gemensamt. Hennes eget. Ett högt, beige kylskåp för 8 900 kronor på räntefri avbetalning.
Det gick så tyst att Anna två gånger steg upp under natten bara för att kontrollera att det verkligen fungerade. Hon öppnade dörren, lampan tändes och en sval luft strömmade emot henne. Jo, det arbetade. Magneterna satte hon tillbaka en efter en, och älgen utan horn fick platsen mitt på dörren.
— Nå, sade hon till älgen. — Ska vi börja om nu?
Älgen teg. Kylskåpet också. Anna började skratta för sig själv.
Ungefär tio dagar senare, när hon just hade kommit hem från jobbet, värmt middagen och hällt upp te, ringde Maria.
— Anna, sade hon utan minsta inledning. — Det fungerar inte.
— Vad då?
— Ditt kylskåp. Eller mitt, menar jag. Det brummar som en traktor och blir inte kallt. Jag har haft en tekniker här.
— Och vad sade han?
— Han sade… — Maria lät som om hon läste innantill från en lapp. — ”Har det transporterats liggande och satts på direkt? Då har kompressorn tagit stryk. Det är tjugotre år gammalt, så det lönar sig inte att byta den. Det blir billigare att köpa ett nytt kylskåp.”
Anna lade handen över munnen för att inte skratta.
— Maria, jag ropade ju till er i trapphuset.
— Ropade, ja… Erik sade att det inte var någon fara. Han hade läst på nätet.
— Ja, om det stod på nätet så…
— Var inte spydig, Anna. Det klär dig inte.
Anna trodde att samtalet därmed var över. Men Maria lade inte på. I luren hördes bara hennes tunga andetag.
— Anna, sade hon till slut, nu med en helt annan röst. — Får jag säga en sak till dig?
— Säg det.
— Han ligger hela dagarna.
— Kylskåpet?
— Erik! skrek Maria nästan. — Erik ligger! På soffan! Från morgon till kväll! Jag säger till honom: Erik lilla, kan du åtminstone gå ut med soporna? Och han svarar: mamma, jag söker. Vadå söker, Anna? Han sitter ju med mobilen och spelar stridsspel! Jag går upp klockan sju, handlar, lagar mat, tvättar. Han äter för tre personer men ger mig inte en krona, för några pengar har han inte. Han har en skaparkris, säger han. Jag skrev in honom på en kurs i möbelsnickeri, han gick dit två gånger och sedan klagade han på att det var dammigt. Förra veckan bad jag honom sätta upp en hylla i badrummet. Vet du vad han gjorde?
— Tog tre dagar på sig? gissade Anna.
— Fem! Och den satt snett! I går föll den ner, tillsammans med allt schampo!
Anna sade ingenting. Hon såg framför sig det lilla köket på Storgatan, där det trasiga gamla kylskåpet nu stod bredvid Marias ännu äldre, eftersom ingen hade orkat köra bort något av dem. I rummet låg Erik på soffan, medan Maria, sjuttiofyra år gammal och med blodtrycksmätaren i väskan, släpade hem kassar från torget eftersom ”Erik måste få ordentlig mat”.
Av någon anledning kändes det inte längre komiskt. Bara sorgligt.
— Maria, sade Anna tyst. — Har ni mätt blodtrycket i dag?
— Det har jag. Hundrasextio över hundra.
— Tog ni tabletten?
— Ja.
— Om det inte har gått ner till kvällen måste ni ringa vården. Vänta inte.
Det blev tyst igen. Sedan sade Maria plötsligt:
— Anna, kanske… kanske kan du ta tillbaka honom?
— Kylskåpet?
— Men vad är det med dig och kylskåp! Erik!
Anna ställde ner koppen. Hon såg bort mot det beige kylskåpet och älgen som satt mitt på dörren.
— Maria, minns ni vad ni sade på vårt bröllop? När ni höll ert tal?
— Tja… jag sade väl något. Det är tjugotre år sedan.
— Jag minns det. Ni reste er med glaset i handen och sade: ”Anna, jag ger dig det dyrbaraste jag har.”