”i mitt liv. Och kylskåpet får du på köpet, så att det alltid ska finnas något i huset.” Alla applåderade. Själv började jag till och med gråta.
I luren blev det alldeles stilla.
— Så, — fortsatte Anna, lågmält och utan att höja rösten. — Juristen förklarade för mig att gåvor inte kan krävas tillbaka. Men eftersom ni nu ändå tog både kylskåpet och ”det dyrbaraste” tillbaka, får man väl säga att alltihop är ert igen. Och jag tar inte emot returer.
Först trodde Anna att svärmodern hade blivit sårad och när som helst skulle slänga på. Men så hördes ett märkligt ljud från telefonen, nästan som en snyftning. Först efter några sekunder gick det upp för henne att Maria skrattade. Ett gammalt, rossligt skratt, avbrutet av hostningar.
— Åh, Anna… Åh, din lilla giftorm… Ja, du har rätt. Helt rätt. Jag tog honom själv, så nu får jag väl pinas själv också.
— Precis, — svarade Anna.
— Herregud. Nåja. — Maria snöt sig ljudligt. — Gör du fortfarande dina köttbullar med franskbröd i?
— Det gör jag.
— Blötlägger du brödet i mjölk eller vatten?
— I mjölk.
— Bra, — sade svärmodern uppskattande. — Det är bara lata kvinnor som tar vatten.
På söndagen märkte Anna knappt själv hur hon hamnade utanför huset på Björkgatan. Johan stod bredvid henne, och i handen höll hon en kasse med köttbullar, en burk inlagd gurka och en kålpaj.
— Mamma, är du verkligen säker på det här? — frågade Johan när de redan var inne i trapphuset.
— Nej, — svarade hon ärligt. — Men din farmor sitter där ensam med sin skaparkris.
— Ibland begriper jag dig inte. Hon tog ju kylskåpet ifrån dig.
— Johan, det var inte kylskåpet hon behövde. Hon försökte bara hålla fast vid något som fortfarande kändes som hennes. Sonen lämnar sin fru, säger upp sig, ligger på soffan… Då återstår åtminstone ett kylskåp. Förstår du?
Johan fnös tyst.
— Jag fattar. Men ge inga köttbullar till pappa.
Maria öppnade dörren i morgonrock. När hon fick syn på sin före detta svärdotter och sitt barnbarn blev hon så förlägen att hon genast började rätta till håret.
— Oj… Varför ringde ni inte först? Här ser förfärligt ut.
— Vi stannar inte länge, farmor. Mamma har med sig köttbullar åt dig.
— Med bröd i, — tillade Anna. — Blötlagt i mjölk.
Från vardagsrummet kom Erik ut. Han bar en urtvättad, uttänjd t-shirt, hade skäggstubb över hakan och mobilen i handen.
— Nämen, hej Anna. Köttbullar? Perfekt, jag höll just på att bli hungrig.
— De är till din mamma, — sade Anna lugnt.
— Men vi bor ju här tillsammans…
— Erik, — sade Maria plötsligt, med en sådan skärpa att Anna knappt kände igen rösten. — Vad har du ätit i dag?
— Tja… smörgåsar.
— Smörgåsar. Köttbullarna har hon tagit hit till mig. Till dig finns det kefir i kylskåpet, om den inte har surnat. Fast kylskåpet fungerar ju inte, förstås. Gå du till affären, min son, och köp färdiga dumplings åt dig själv. För dina egna pengar.
— Mamma, jag har inga pengar.
— Då får du gå och tjäna några. Lars sade att de behöver folk på lagret. Du har redan burit kylskåp, så erfarenhet har du.
Johan började hosta för att dölja att han höll på att skratta. Erik såg från sin mamma till sin före detta fru och vidare till sonen, som om han letade efter någon som skulle ta hans parti. Ingen gjorde det. Till slut vände han om, gick in i rummet och slog igen dörren.
— Det går över, — sade Maria. — Han får rasa färdigt. Kom ut i köket. Fast där inne är det… — hon viftade med handen, — rena skrotupplaget.
Och köket såg faktiskt ut som ett förråd för döda hushållsmaskiner. Två obrukbara kylskåp stod där och tog upp så mycket plats att man fick pressa sig sidledes fram till spisen.
— Farmor, de här måste ju köras bort, — sade Johan.
— Jo, det måste de. Men vem ska göra det? Lars är i stugan, och den där… — hon nickade mot rummet.
— Jag fixar det. Jag tar med några killar från jobbet i veckan.
— Och vad ska jag ha då? Jag kan ju inte vara utan kylskåp.
Anna och Johan såg på varandra. Johan hann öppna munnen, men Anna förekom honom:
— Vi köper ett åt er. Ett mindre, med frysdel och No Frost, så ni slipper frosta av det varenda månad. Med ert blodtryck ska ni inte stå och hacka is med kniv.
Maria sjönk ner på kökspallen och stirrade länge på Anna utan att säga något alls. Sedan kom orden Anna aldrig hade hört henne uttala under alla dessa tjugotre år:
— Förlåt mig, Anna.
— För kylskåpet?
— För allt. För den där idiotiska boken. För att jag kallade dig ohändig. För att jag på Johans bröllop sade att du såg trött ut… Du var ju fin. Det var jag som var avundsjuk. — Hon torkade ögonen med kanten av morgonrocken. — Jag gick omkring och trodde att du hade tagit min lille Erik ifrån mig. Men i själva verket har du burit honom på ryggen i tjugotre år. Själv blev jag slut efter två månader.
Anna satte sig bredvid henne och lade armen om hennes axlar. Maria kändes liten, torr och bräcklig, inte alls som den stränga röst som brukade dundra genom telefonen.
— Det är okej, Maria. Sådant händer.
— Nej, Anna. Sådant händer inte. Inte att en svärdotter kommer med köttbullar efter allt det där.
— Jo, tydligen gör det det.
Johan smet tyst ut på balkongen, som om han plötsligt behövde luft. Anna visste mycket väl att han också hade blivit rörd, men det skulle han aldrig erkänna.
Det nya kylskåpet levererades till Maria en vecka senare. Det var vitt, nätt och nästan ljudlöst, och kostade strax över tre tusen kronor, som Anna och Johan delade på. Johan kom med några arbetskamrater och bar ut båda de gamla åbäkena. Genast kändes köket nästan rymligt.
Maria gick runt den nya apparaten som om hon betraktade en friare. Hon öppnade dörren, stängde den igen, öppnade en gång till.
— Anna, är du säker på att den kyler?
— Helt säker. Känn efter om ett par timmar.
— Och den kommer inte att stå och brumma?
— Nej.
— Det var då märkvärdigt, — mumlade svärmodern och skakade på huvudet. — Det är nästan som om den inte finns.
Erik började faktiskt på lagret där Lars hade ordnat plats åt honom. Han muttrade, klagade över ryggen och suckade över tidiga morgnar, men han gick dit. Efter en månad ringde han Anna och sade, ovanligt osäkert:
— Anna, hör du… Jag har tänkt lite. Kanske kunde vi försöka igen? Jag har förstått vem jag är.
— Och vem är du då, Erik?
— Tja… jag har förstått att jag mår dåligt utan dig.
Anna såg bort mot det beige kylskåpet, mot älgen utan horn och mot den nya magneten från Skellefteå, där hon hade varit med arbetsgruppen. Karin hade tappat bort sin halsduk där och letat efter den i en halv dag, tills den hittades i bussen, under hennes egen stol.
— Erik, jag är glad att du har förstått något, — sade hon. — Det menar jag verkligen. Men du har förstått att du har det dåligt utan mig. Och jag har förstått att jag har det bra utan dig. Till och med väldigt bra.
— Anna…
— Hälsa din mamma. Säg att jag kommer förbi på lördag och tar med kålpaj.
Hon lade på och kom plötsligt att tänka på ringen som hade legat under kylskåpet. Den borde lämnas tillbaka någon gång. Sedan bestämde hon sig för att det inte var någon brådska. Den kunde gott ligga kvar ett tag i kakburken.
Numera ringer Maria varje söndag prick klockan elva. Och precis som vanligt hoppar hon över alla hälsningsfraser.
— Anna, kålen till pajen… fräser du den först, eller lägger du i den rå?