— Varför var du inte hos mamma i dag?
Eriks röst träffade Anna som ett slag bakifrån; skarp, kall och helt utan ömhet. Hon stod i hallen och höll just på att sparka av sig skorna, de smala kontorspumpsen som fått fötterna att värka hela dagen. Ända sedan eftermiddagen hade hon längtat efter just den här stunden: att få komma hem, byta om till en mjuk t-shirt och sträcka ut benen i soffan utan att någon krävde något av henne. Doften av lasagnen som snurrade i mikron hade redan börjat fylla den lilla lägenheten och lovade en enkel men efterlängtad ro. Eriks fråga slog sönder allt detta på en sekund.
Hon vände sig inte om.
— Jag jobbade, Erik. Jag glömde säga det till dig. Kvartalsrapporten skulle bli klar, så jag satt kvar till sista minuten, svarade hon och ansträngde sig för att låta samlad, trots att tröttheten låg tung i hela kroppen.
Han stod kvar i dörröppningen, bredaxlad och missnöjd, utan att röra sig. Jackan var uppknäppt men fortfarande på, som om han bara hade tittat in för att leverera en anklagelse och sedan gå igen. Det hade blivit en vana hos honom på sistone: att börja varje samtal med förebråelser och inte ens ge henne tid att andas ut.
— Jobbade, ja. Alla jobbar. Men hon satt där ensam och väntade. Hon räknade med att du skulle komma. Vi hade ju kommit överens om att du skulle åka förbi henne varje kväll efter ditt kontor.
Det fanns ingen fråga i hans tonfall, bara en färdig dom. Anna rätade långsamt på sig och såg på honom. I hans ansikte låg det där uttrycket av självrättfärdig vrede som hon hade börjat känna igen allt oftare. Som om han var åklagaren och hon den ständigt skyldiga som stod inför rätta.
— Jag ringde henne på dagen och förklarade att jag inte skulle hinna. Hon sa att det var okej, svarade Anna och tog ett steg mot köket, nästan instinktivt, som om hon ville komma undan skottlinjen. — Hemtjänsten var hos henne i morse och handlade åt henne. Jag lämnade henne inte vind för våg.
— Vad tror du att hon skulle säga till dig? fortsatte Erik och följde efter. Rösten blev hårdare. — Att hon mår dåligt och inte ens orkar ta sig till toaletten? Hon klagar inte, hon är för stolt för det. Sådant ska du förstå utan att hon behöver säga det! Du, som ska bli kvinnan i vårt hem, som ska bli min fru, måste kunna förutse sådana saker.
Han placerade sig mitt i köket och fyllde nästan hela det lediga utrymmet med sin närvaro. Mikron pep för att tala om att maten var klar, men ingen av dem brydde sig. Anna såg på honom, och den utmattning som nyss hade dominerat henne började sakta förvandlas till något annat. Något kallt, skarpt och nyktert.
— Erik, jag kan inte läsa tankar. Jag är en människa som har arbetat tio timmar i dag, nästan utan paus. Rent fysiskt kunde jag inte dela mig i två.
— Det där är ingen förklaring. Det är ursäkter, högg han av, och i ögonen syntes ett hårt, orubbligt blänk. — Att ta hand om henne är ditt ansvar. Ditt direkta ansvar som min blivande hustru. Det måste du förstå och acceptera som en självklarhet.
Han sa det med en sådan självsäker tyngd, som om han citerade en paragraf ur någon familjelag han själv hade skrivit. Ordet ansvar blev hängande mellan köksväggarna och trängde undan både matdoften och den lilla känslan av hemtrevnad. Det lät främmande, byråkratiskt, som en stämpel på ett dokument man förväntas skriva under utan att läsa.
Anna stelnade till. Hon slutade lägga märke till kylskåpets surrande och trafiken utanför fönstret. Hon betraktade ansiktet på sin fästman, mannen hon skulle gifta sig med om två månader, och det hon såg där var inte kärlek. Inte omtanke. Inte ett partnerskap. Hon såg en övervakare som hade kommit för att kontrollera om hon skötte sitt arbete ordentligt. I samma ögonblick rann dagens trötthet av henne och ersattes av en isande, kristallklar insikt.
— Ansvar? upprepade hon lågt, nästan utan tonfall.
Ändå slog det stilla ordet hårdare i köket än ett skrik hade gjort. Hon såg rakt på honom, med blicken hos någon som plötsligt upptäckt en ful detalj i en välbekant målning, en detalj som förändrade hela motivets betydelse.
— Ja. Vad trodde du?
Han nickade belåtet, som om hon hade ställt världens mest korkade fråga och han, trött på hennes oförmåga att förstå, äntligen hade förklarat allt på ett sätt som inte gick att missuppfatta. Den där nicken, den där lugna och bergfasta tonen, blev den punkt där något inom Anna klickade till. Inte som början på ett raseriutbrott. Snarare som starten på något mycket kallare, mycket mer slutgiltigt. Plötsligt såg hon hela bilden framför sig, utan kärlekens rosa slöja och utan de förhoppningar hon hade burit på om deras gemensamma framtid.