I Annas huvud for fragment av deras gemensamma planer förbi som glassplitter i ljus: den vita klänningen de hade stått och valt ut bara veckan innan, deras fåniga små gräl om vart bröllopsresan skulle gå, hans löften om att bära henne genom livet som om hon vore det dyrbaraste han ägde. Men ovanpå de mjuka, ljusa bilderna lade sig nu en annan syn, skarp på ett nästan äckligt sätt. Hon såg sig själv efter en lång arbetsdag, inte på väg hem till lugn och värme, utan till hans mammas kvava lägenhet, där luften bar spår av mediciner, instängdhet och ålderdom. Hon såg sina egna händer byta blöja, kände redan i fantasin den molande värken i ryggen när hon skulle lyfta, vända och stötta en främmande, hjälplös kropp.
Och i den bilden fanns inte Erik bredvid henne.
Han befann sig någon annanstans. Hemma, i deras ombonade bostad, kanske framför tv:n, väntande på middag, trygg i övertygelsen om att hans kvinna gjorde det som ”hörde till”.
Ett kort, bittert skratt lämnade Anna. Det fanns inte ett spår av glädje i det. Det lät snarare som när en sträng brister.
– Min skyldighet? upprepade hon, och nu hade rösten fått en hård klang, kall som metall. – Så enligt dig gifter jag mig alltså för att bli obetald vårdare åt din mamma? För att tvätta henne, mata henne med sked och byta blöjor på henne resten av hennes liv? Är det den lyckliga familjetillvaron du erbjuder mig?
Eriks panna drogs ihop. Irritationen förvred hans drag, som om hon plötsligt hade börjat tala ett språk han inte stod ut med. Han hade uppenbarligen inte räknat med motstånd. I den värld han rörde sig i skulle en kvinna ta emot sin roll utan protester, helst med tacksamhet.
– Men varför måste du vrida allt till det värsta? Det handlar om min mamma! Hon har uppfostrat mig, hon har suttit vaken nätter igenom…
– Spara berättelsen om hennes sömnlösa nätter, avbröt Anna skarpt. – Jag pratar om mitt liv. Om vårt liv, om vi nu ens skulle ha något sådant. Eller är det bara ditt liv som räknas? Ditt liv och din mamma, medan jag ska fungera som någon sorts personal som dessutom förväntas vara tacksam över äran?
Han gick runt bordet och ställde sig vid köksbänken, med händerna mot ytan och blicken riktad ned mot henne. Det var en position han ofta intog när de grälade. Hans sätt att ta plats. Hans sätt att visa vem som, enligt honom, hade övertaget.
– Det där kallas familj, sa han med sammanbitna käkar. – Det kallas respekt för äldre. I normala familjer gör man så. En hustru tar hand om sin man och om hans föräldrar. Det är själva grunden. Min pappa skötte om sin mamma ända till slutet, och min mamma hjälpte honom. Ingen av dem tyckte att det var förnedrande. Men du… du verkar vara gjord av annat virke. För dig handlar allt bara om bekvämlighet och nöjen.
Orden var små, giftiga nålstick. Han försökte få henne att skämmas, få henne att känna sig självisk, kall och fel. Men han var för sent ute. Något hade redan satts i rörelse inom henne, och över hennes inre lade sig ett pansar av is.
– Ja, Erik, jag är gjord av annat virke, svarade hon lugnt och mötte hans blick utan att blinka. – Jag kommer från en värld där äktenskap betyder att två jämbördiga människor väljer varandra och bygger något tillsammans. Inte ett livstidskontrakt på tjänstgöring. Jag trodde att jag skulle gifta mig med en man som ville skapa en framtid med mig. Nu visar det sig att jag bara sitter på en anställningsintervju för jobbet som vårdbiträde. Utan lön.
– Sluta prata strunt! fräste han och slog handflatan i bordet. Inte särskilt hårt, mer som en markering av ilska än ett verkligt utbrott. – Du letar bara efter en ursäkt för att slippa undan! Det är väl inte så svårt att åka förbi en timme eller två?
– En timme eller två? Varje dag? Efter jobbet? Och på helgerna också, antar jag? När ska vi leva, Erik? När ska vi hinna vara ett par? Eller är det så våra kvällar ska se ut framöver: du ligger i soffan framför tv:n, och jag ringer och rapporterar om jag har bytt blöja på Maria?
Hon sa det med en sådan iskall, vass sarkasm att han för ett ögonblick blev helt mållös. Han bara stirrade på henne, och i hans ögon syntes ren oförståelse. Han begrep faktiskt inte vad hon invände mot. I hans världsbild var allting självklart och logiskt. Han var mannen. Hon var hans kvinna. Hans mamma var en del av honom. Alltså skulle hans kvinna ta hand om det som tillhörde honom. Enkelt, tydligt, oantastligt.
– Jag trodde att du älskade mig, pressade han till slut fram och grep efter det sista, billigaste argumentet han hade.
Anna skakade långsamt på huvudet.
– Det trodde jag också, sa hon lågt. – Men i dag har jag förstått att du inte letar efter kärlek. Du letar efter bekvämlighet. Efter en gratis extrafunktion till ditt redan bekväma liv. Och kärlek, som du ser det, är tydligen att jag tyst ska gå med på allt du bestämmer. Men vet du vad, älskling? Det är inte kärlek. Det är ren konsumtion av en annan människa.
Ordet träffade honom som en örfil. Erik ryckte till och tog ett halvt steg tillbaka.