Hans ansikte förvreds. Den Anna han trodde att han kände — den stillsamma, fogliga Anna som brukade jämna ut kanter och svälja sina egna ord — hade aldrig talat till honom på det sättet. Och hon hade aldrig betraktat honom så där heller: kallt, prövande, nästan som om hon lade honom på en osynlig våg och fann resultatet djupt otillfredsställande.
För ett ögonblick fladdrade osäkerhet till i hans blick. Men den hann knappt visa sig innan den dränktes av en ny våg sårad stolthet. Han höll på att förlora den här striden, och just det var mer än han kunde uthärda.
Då bestämde han sig för att ta fram sitt starkaste kort. Det kort som, enligt honom, alltid borde fungera.
Utan ett ord stack han demonstrativt ner handen i fickan och drog upp mobilen. Varje rörelse var avsiktligt långsam, nästan scenisk, som om han spelade inför publik. Han såg inte på Anna, men han kände hennes blick på sig, och det gav honom tillbaka en skör känsla av kontroll. I kontaktlistan letade han upp ”Mamma”, tryckte på samtalsknappen och slog genast på högtalaren.
Det var hans sista drag. Ett desperat försök att gå förbi hennes ilska och träffa det han fortfarande trodde var hennes svaga punkt: hennes samvete, hennes omsorg, hennes kvinnliga mjukhet.
– Ja, min son? hördes Marias tunna, darrande röst ur mobilen.
Rösten lät svag, som om den pressades fram genom flera lager bomull. Det var en sjuk människas röst. En ensam människas röst.
Erik kastade en snabb blick mot Anna, och i den fanns redan en triumf han inte brydde sig om att dölja. Så där ja. Lyssna nu. Lyssna och skäms.
– Hej, mamma. Hur är det med dig? Jag ville bara höra hur du mår, sa han.
Hans egen röst förändrades omedelbart. All hårdhet, all metallisk skärpa var borta. I stället blev den len, varm och sammetsmjuk, fylld av sonlig omtanke. Det var ett obehagligt spel, så falskt att det nästan stack i huden, och Anna såg det med en klarhet som skrämde henne.
– Åh, Erik… Hur ska det vara… Jag ligger här. Det snurrar i huvudet i dag. Jag väntade på Anna, hon hade ju sagt att hon skulle komma förbi. Kommer hon inte? Har det hänt något?
Varje ord från Maria var genomdränkt av ålderdomens oro och stilla förebråelse. Hon anklagade ingen rakt ut, men hennes ton målade upp bilden av övergivenhet tydligare än någon öppen klagan hade kunnat göra.
– Nej, mamma, hon kommer inte, svarade Erik. – Hon har… arbete.
Han gjorde en paus, tillräckligt lång för att det enkla ordet skulle fyllas med anklagelser.
– Väldigt mycket arbete. Viktiga saker.
Anna stod med ryggen mot den kalla kylskåpsdörren och sa ingenting. Hon rörde sig inte. Hon andades knappt. Hon lyssnade på samtalet och kände hur den sista lilla värmen inom henne frös till is, den värme som ännu nyss funnits kvar för mannen två steg framför henne.
Han grälade inte bara med henne. Han använde sin sjuka mamma som murbräcka, cyniskt och iskallt, för att slå hål på Annas vilja. Han tog Marias rädsla, hennes ensamhet, hennes hjälplöshet, och gjorde allt detta till ett vapen riktat mot kvinnan han påstod sig älska.
Det gick bortom allt. Det var lågt. Smutsigt.
– Har du ätit något då? fortsatte Erik sin föreställning. – Du måste äta, mamma. Du vet ju att du inte får gå utan mat.
– Vad ska jag äta ensam för… Jag har ingen aptit alls. Det är väl blodtrycket igen. Jag tog en tablett och ligger här och stirrar upp i taket. Det var bra att du ringde, min son, annars blir det så förfärligt tomt…
Han lät meningen hänga kvar i rummet, som om den behövde tid att sjunka in i Annas samvete. Själv såg han på henne utan att ens försöka dölja sin känsla av överläge. Hans blick sade allt han inte uttalade: Nå? Känns det nu? Förstår du äntligen hur hjärtlös du är?
Men han hade räknat fel.
Han hade väntat sig tårar. Skuld. Kanske en darrande ursäkt. I stället såg han ett ansikte som stelnat till is. Hennes ögon, som tidigare hade varit levande och varma, hade blivit två mörka, slutna kristaller. Där fanns ingen vrede längre. Ingen såradhet heller.
Bara tomhet.
En tomhet på den plats där kärleken funnits för knappt en timme sedan.
Anna såg inte längre riktigt på honom, utan genom honom, rakt in i den fula kärnan av det han just hade gjort. I samma stund förstod hon det fullt ut: detta handlade inte om hans mamma. Det hade aldrig egentligen handlat om Maria. Det handlade om Erik själv. Om hans ruttna, förbrukande sätt att se på människor, där alla omkring honom bara var resurser.
Hans mamma. Anna. Alla reducerades till funktioner. Till verktyg som skulle garantera hans bekvämlighet, hans lugn, hans välordnade tillvaro.
– Okej, mamma, vila nu, sa Erik och rundade av samtalet. – Vi ska… reda ut det här. Jag pratar med henne. Allt blir bra.
Han avslutade samtalet och lade ifrån sig mobilen med belåten min, säker på att spelet var avgjort till hans fördel. I hans huvud hade han just vunnit. Nu väntade han bara på kapitulationen. På att Anna skulle komma fram, slå armarna om honom och erkänna att han haft rätt hela tiden.
Han väntade förgäves.
Tystnaden som följde efter samtalet blev tät och tung. Den ringde inte i öronen, den tryckte inte mot bröstet. Den bara fanns där, som ett nytt, osynligt föremål i rummet.