Hon hade faktiskt bokat tiden redan fredagen innan — mest för att ha en utväg om allt skulle rasa. Det visade sig bara att raset kom snabbare än hon själv hade föreställt sig.
Anna tog upp mobilen och skickade ett enda kort meddelande till Karin:
Det är klart. Jag kommer till dig.
Sedan stoppade hon ner telefonen igen och fortsatte framåt.
Längs trottoaren stod lindarna nakna och mörka, blanka av fukt. Inte ett enda gult löv lyste upp grenarna; bara svarta stammar, våta grenar och gatlyktor som darrade i vattenpölarna. September hade blivit ovanligt färglös det året. Ingen mildhet, inget gyllene avsked från sommaren. Bara ett slut.
Eller kanske en början. Det berodde på hur man valde att se det.
Karin bodde ungefär tjugo minuters promenad därifrån. Anna gick sträckan snabbt, nästan utan att lägga märke till gatorna hon passerade. Tankarna arbetade kallt och ordnat, som om någon ställt in dem på ett schema: juristen, handlingarna, värderingen av bostaden, nästa steg.
Känslorna fick vänta. Hon kände sig själv tillräckligt väl för att veta hur hon fungerade: först det praktiska, sedan sammanbrottet.
Karin öppnade innan Anna ens hunnit ringa på. Hon stod redan i dörröppningen, klädd i jeans och en tjock tröja, med oro i hela ansiktet.
— Kom in. Jag har satt på vattenkokaren.
Anna klev in, drog av sig kappan och sjönk ner i soffan. Först då märkte hon hur trött hon var. Inte efter den här kvällen. Efter fyra år.
— Berätta, sa Karin och satte sig mitt emot henne.
Anna berättade. Kort, sakligt, utan att brodera ut något. Karin avbröt inte en enda gång. Hon skakade bara långsamt på huvudet när Anna kom till orden om att hon skulle bort från bordet.
— Och Johan? frågade Karin till slut.
— Han tittade ner i tallriken.
Karin teg en stund.
— Anna… har han ens ringt dig?
Anna såg på mobilen. Två meddelanden hade kommit från Johan. Det första: Var är du? Det andra, tjugo minuter senare: Mamma säger att du har missförstått allt.
Hon låste skärmen och lade bort telefonen.
— Precis, sa Karin lågt.
Juristen, Lars, tog emot henne på måndagsmorgonen. Kontoret var litet, med travar av mappar på hyllor och ett fönster mot fasaden på huset mittemot. Han var i femtioårsåldern, fåordig och uppmärksam, en sådan människa som inte slösade tid på onödiga frågor utan genast gick in på kärnan.
Anna lade bostadspapperen framför honom. Han läste igenom dem, satt tyst ett ögonblick och nickade sedan.
— Ägarandelarna är tydligt registrerade. En tredjedel är din, en tredjedel tillhör din make och en tredjedel hans mor. Du vill alltså lämna samägandet?
— Jag vill sälja min del, svarade Anna. Eller köpa ut deras, om det visar sig vara möjligt. Vi får se hur de agerar.
Lars nickade igen. Varken förvånad eller dömande.
— Då börjar vi med att skicka ett formellt erbjudande till dem om att lösa ut din andel. De ska få möjlighet att köpa först. Om de avstår, eller inte svarar inom en månad, kan du gå vidare och sälja till någon annan.
Anna antecknade. Punkt för punkt. Tydligt, konkret, hanterbart. Just så ville hon ha det.
När hon var på väg ut från kontoret krockade hon nästan med en kvinna i dörren. Kvinnan kom in hastigt, snubblade till och tappade något ur väskan.
— Åh, ursäkta!
— Ingen fara, sa Anna och höll upp dörren åt henne.
Kvinnan var ungefär i Annas ålder, kanske något äldre. Mörkt hår, välskuren kappa och det där splittrade uttrycket hos någon som nyss fått marken att gunga under fötterna. Hon plockade upp ett kuvert från golvet, mumlade ett snabbt tack och försvann in.
Anna tänkte inte mer på henne. Människor hade sina egna katastrofer.
Johan ringde på onsdagskvällen. Anna svarade. Hon hade inte för avsikt att gömma sig.
— Anna, vi måste kunna prata som vuxna. Mamma tappade humöret, du vet ju hur hon kan bli ibland…
— Johan, avbröt hon lugnt. Du kommer att få ett formellt besked från mitt ombud. Läs det noggrant.
Det blev tyst.
— Vad för besked?
— Ett erbjudande om att köpa min andel i lägenheten. Du och din mamma får en månad på er att bestämma er.
Tystnaden i andra änden förändrades. Den var inte längre förvirrad. Den blev spänd.
— Menar du allvar?
— Helt och hållet.
Han fortsatte prata. Om att hon gick för fort fram, om att de inte borde dra in andra, om Birgitta som egentligen inte hade menat något illa. Anna lyssnade utan att låta sig dras in, svarade kort och avslutade samtalet utan dramatik. Hon tryckte bara på den röda knappen.
Sedan öppnade hon datorn och återgick till arbetet. Kvartalsrapporten skulle inte färdigställa sig själv.
Det var då vändningen kom, den som Anna inte hade räknat med.
På fredagskvällen fick hon ett meddelande från en kvinna hon inte kände. Kvinnan skrev att hon fått kontaktvägen genom en gemensam bekant. Hon presenterade sig först som Maria Nordström — nej, inte Nordström, rättade hon sig nästan genast. Bara Maria. Kvinnan från juristkontoret.
Du känner inte mig, men jag såg dig i måndags. Jag behöver berätta något för dig. Det är viktigt. Kan vi ses?
Anna blev sittande länge med blicken på skärmen. Varje förnuftig människa hade sagt: svara inte, man vet aldrig vad det handlar om. Men något annat tog över. Intuition, yrkesvana, eller kanske bara en utmattad ovilja att fortsätta vara försiktig.
Till slut skrev hon:
Var och när?
De träffades på lördagen på ett litet kafé nära kajen. Maria var redan där när Anna kom. Hon satt med en kopp kaffe framför sig och vred en sked mellan fingrarna.
— Tack för att du kom, sa hon.
— Säg det du vill säga, svarade Anna. Utan omvägar.
Maria såg på henne länge, prövande, som om hon försökte avgöra om Anna gick att lita på.
— Du är gift med Johan Lindberg?
Anna höjde ögonbrynet en aning.
— Än så länge.
— Då behöver du få veta något om lägenheten. Den ni bor i. Eller rättare sagt om vad som är på väg att hända med den.
Annas kaffe stod orört och hann redan svalna.
— På väg att hända?
Maria drog efter andan och sänkte rösten.
— Jag var hos samma jurist i ett annat ärende. Han är… låt oss säga en tidigare kollega till mig. Vi pratade, och av en slump… nej, egentligen var det inte en slump. Jag hörde ett samtal ute i korridoren.