Ett samtal som handlade om just det här. Birgitta Lindberg hade varit där dagen före dig. Hon bad också om rådgivning, fast i ett helt annat ärende.
Anna sa ingenting. Hon bara väntade.
— Hon håller på att ordna ett gåvobrev, sa Maria. För hela lägenheten. Till sin systerson Magnus — samma Magnus som satt vid bordet den där kvällen.
Tystnaden mellan dem blev kompakt.
— Men hur skulle det gå till? frågade Anna långsamt. En tredjedel av lägenheten är ju min.
— Precis, svarade Maria. Men hon räknar med att du ska skriva på ett avstående. Hon tror antingen att du inte känner till dina rättigheter, eller att du på något sätt går att… övertala.
Anna lutade sig bakåt mot stolsryggen.
Utanför kaféfönstret föll regnet i tunna, envisa stråk. Ett sådant där septemberregn som inte vräker ner, utan bara fortsätter och fortsätter. Blöta löv klibbade fast mot glaset och gled sedan långsamt nedåt.
Hon såg framför sig Birgitta Lindbergs ansikte vid middagsbordet. Det där uttrycket. Det hade inte bara varit ilska. Nej, det hade funnits något annat där också. Segervisshet. När Birgitta hade skrikit åt henne att försvinna från bordet, hade det inte varit för att hon tappat fattningen. Hon hade velat få bort Anna. Sårad, förnedrad, gråtande — och helst utan någon jurist vid sin sida.
Så det var alltså så det låg till.
— Varför berättar du det här för mig? frågade Anna.
Maria teg en stund. När hon svarade var rösten låg.
— För att jag själv en gång inte visste vad jag hade rätt till. Och jag förlorade min bostad. Jag vill inte se någon annan hamna där.
Anna betraktade henne. För första gången under hela mötet såg hon verkligen på henne.
— Tack, sa hon. Inget mer. Det räckte.
Sedan tog hon fram mobilen och ringde Lars.
— Lars, vi behöver ses tidigare än vi bestämt. Det verkar som om saken är mer komplicerad än vi trodde.
Regnet fortsatte envist att piska mot rutan. Men Anna såg inte längre ut på det. Hon tänkte. Snabbt, kallt och steg för steg.
Spelet hade bara börjat. Och nu visste hon åtminstone vilka regler som gällde.
Lars lyssnade utan att avbryta medan Anna berättade allt. När hon var klar tog han av sig glasögonen, putsade dem noggrant och långsamt, och satte dem sedan tillbaka på näsan.
— Alltså ett gåvobrev till Magnus, sammanfattade han.
— Ja.
— Intressant. Han trummade lätt med fingertopparna mot skrivbordet. Din andel kan hon inte röra utan ditt medgivande. Däremot kan hon teoretiskt försöka överlåta sin egen tredjedel, och kanske Johans tredjedel också, om hon får honom med sig. Då står du plötsligt med Magnus som delägare. En obekväm sådan. Tanken är enkel: du ska inte vilja bo tillsammans med en främmande person i samma lägenhet, och därför pressas du att sälja din del billigt. Till dem, förstås.
Anna nickade. Hon hade redan hunnit dra samma slutsats i taxin på väg dit.
— Vad gör vi?
— Vi går före dem, sa Lars. Du skickar först ett formellt erbjudande om att köpa deras andelar till marknadsmässigt pris. Allt skriftligt, allt korrekt. De kommer att säga nej, det är jag nästan säker på. Men då finns det ett datum och bevis på att du har agerat hederligt. Efter det låter vi göra en oberoende värdering av lägenheten, och sedan börjar vi leta efter en köpare till din andel. En riktig köpare. Inte någon bulvan.
— Och om de försöker bestrida det?
— Då får de göra det. Din sida av saken är ren.
När Anna kom ut från kontoret hade skymningen redan lagt sig över staden. Ljusen hade tänts överallt: reklamskyltar, skyltfönster, gatlyktor som speglade sig i den våta asfalten. Hon gick utan att egentligen tänka på lägenheten. Tankarna kretsade i stället kring Johan.
De behövde inte bestämma någon träff. Han dök upp av sig själv. På söndagsmorgonen ringde det på dörren hemma hos Karin. Anna gick ut i trapphuset och lät honom inte komma in.
Johan såg sliten ut. Orakad, jackan öppen, som om han hade klätt på sig i all hast. Han såg alltid ut på det där sättet när hans mamma var missnöjd med honom. Skyldig och förolämpad på samma gång.
— Anna, prata med mig.
— Jag lyssnar.
— Varför måste du göra så här? Jurister, brev, formella krav… Kunde vi inte ha löst det som människor?
Hon såg på honom och undrade hur hon kunnat missa det tidigare. Eller kanske hade hon sett det, men förklarat bort det. Johan var inte elak. Inte egentligen. Han var bara… bekväm. Bekväm för sin mamma. Och för honom hade Anna varit något som skulle passa in i bilden, som en möbel i rummet. Något som inte skulle säga emot.
— Som människor? upprepade hon. Menar du som när din mamma inför hela släkten sa åt mig att försvinna från bordet? Var det mänskligt?
Han ryckte till i ansiktet.
— Hon blev arg. Du vet hur hon är.
— Ja, det vet jag. Det är därför jag har skaffat jurist.
Johan blev tyst. Sedan sa han lågt, nästan bedjande:
— Mamma säger att du försöker kasta ut oss på gatan.
Anna kände en trött sorts ironi vakna inom sig.
— Johan. Jag vill få betalt för min andel och sedan gå vidare. Ingen blir utslängd någonstans. Allt sker enligt lagen.
— Men lägenheten…
— Lägenheten är samägd, och jag har satt in mina pengar i den. Det minns du väl?
Han gjorde samma plågade grimas igen. Alltså mindes han.
— Prata med mamma, sa han till slut. Bara prata med henne. Hon… hon kan nog gå med på något.
Anna tänkte på gåvobrevet till Magnus. På att Birgitta Lindberg hade varit hos juristen redan dagen innan Anna själv kom dit. På hennes ansikte vid festbordet — det där triumferande uttrycket, som om segern redan var vunnen.
— Okej, sa Anna.
Johan såg förvånad ut. Det svaret hade han inte väntat sig.
— Okej?
— Ordna ett möte. Alla tillsammans. Och med jurist närvarande.
Genast kom skulden tillbaka i hans ansikte.
Mötet blev av på onsdagen. Inte på juristbyrån — det vägrade Birgitta bestämt. Till slut enades de om neutral mark: ett konferensrum i ett mindre kontorshus, ett sådant rum som Lars brukade hyra vid behov för just den här sortens samtal.
Birgitta Lindberg kom i sin finaste kofta, vinröd och prydd med brosch, och med hela hållningen hos en människa som blivit djupt och orättvist kränkt. Johan slog sig tyst ner bredvid henne.
Även Magnus dök, något oväntat, upp.