Han hade valt en plats intill väggen, lite vid sidan av, med mobilen i handen. Vid första anblick såg det ut som om han satt och fördrev tiden, men Anna lade märke till att tummen inte rörde sig över skärmen. Han låtsades bara vara upptagen.
Alltså ville även han veta hur det här skulle sluta.
Lars lade metodiskt fram handlingarna framför sig. Sedan gick han igenom allt, sakligt och utan utsvävningar: bostadens uppskattade marknadsvärde, Annas andel, möjligheten för familjen att lösa ut henne och vilken tidsram som gällde.
Birgitta satt med läpparna hoppressade till ett smalt streck.
När Lars tystnade sa hon till slut:
— Så det är alltså pengar du är ute efter.
— Nej, sa Anna lugnt. Jag vill ha det som faktiskt är mitt. Det är inte riktigt samma sak.
— Du kom in i den här familjen, fortsatte Birgitta. Du har levt här, du har varit en del av oss. Nu låter det som om du säljer till främlingar.
Lars höjde blicken mot henne.
— Birgitta, det är inte den frågan vi ska avgöra här. Frågan är om ni vill köpa Annas andel. I så fall ska det ske inom en månad och till marknadsvärde. Om ni inte gör det har hon rätt att sälja sin del till någon annan.
— Någon annan? Birgitta slog ut med händerna. Ska det komma främmande människor in i lägenheten?
— Ja, sa Anna. Precis så.
Tystnaden som följde drog ut på tiden. Birgitta såg på Johan, som om han borde säga något. Johan stirrade ner i bordsskivan. Då stoppade Magnus plötsligt undan telefonen i fickan.
Och just då hände det som ingen i rummet hade räknat med.
Han harklade sig.
— Birgitta, sa han. Jag köper den.
Alla vände sig mot honom.
Magnus ryckte lite på axlarna. Han såg fortfarande ung och nästan sorglös ut, men blicken var skarpare än man först kunde tro.
— Jag har pengar. Jag har sparat länge. Han såg på Anna. Till marknadspris, som Lars sa. Jag behöver en egen bostad. En som är min. Han gjorde ett kort uppehåll. På avstånd från alla andra.
Birgitta gapade, stängde munnen och öppnade den igen.
— Men Magnus, jag hade ju tänkt att du skulle…
— Jag vet vad du hade tänkt, avbröt han, utan att höja rösten. Men jag vill hellre köpa den på riktigt.
Anna betraktade honom med nyfikenhet. Hon hade aldrig väntat sig detta från Magnus, den tyste brorsonen som brukade sitta i ett hörn med sin telefon och knappt säga ett ord. Men tydligen hade han hört allt. Inte bara hört — förstått också.
Först då lyfte Johan huvudet.
— Vänta lite, sa han. Betyder det här att Magnus ska bo i vår lägenhet?
— I min lägenhet, rättade Magnus stillsamt. Om vi kommer överens.
Det gjorde de två veckor senare.
Affären genomfördes utan krångel. Pappren skrevs, kontrollerades och blev klara snabbare än Anna hade vågat hoppas på. Hon fick sin ersättning, exakt den summa som den oberoende värderingen hade slagit fast. Inte en krona mindre.
Dagen då allt undertecknades klev hon ut från kontoret och blev stående en stund på trappan. Oktober hade redan passerat mitten, men luften var torr och ovanligt stilla. Träden stod nästan nakna, himlen var gulgrå och från marken steg den mättade doften av våta, multnande löv.
Mobilen surrade i fickan.
Det var Karin.
Hur gick det?
Anna skrev bara ett enda ord tillbaka:
Klart.
Sedan började hon gå. Längs den breda trottoaren, förbi skyltfönster och människor som skyndade åt olika håll, förbi ett kafé där rutorna immat igen av värmen där inne. Hon gick utan brådska. Och utan att vända sig om.
Birgitta hörde aldrig av sig. Johan skrev en gång, ett kort och illa formulerat meddelande: Det där var onödigt. Anna läste det, låste skärmen och öppnade aldrig den konversationen igen.
Maria kontaktade hon själv. Hon skrev och tackade. Svaret kom nästan genast: Skönt att det hjälpte. Ta hand om dig. Efter det hördes de av ibland. Inte ofta, aldrig i onödan, men när det fanns något att säga. Sådant händer: människor som nyss varit främlingar visar sig stå precis där man behöver dem, just när det spelar roll.
En månad senare hittade Anna sin nya bostad. Den var inte stor, men ljus, med högt i tak och ett fönster mot en innergård där gamla popplar sträckte sina grenar upp mot huset. Hon flyttade in i november. Själv packade hon upp, själv bestämde hon var allt skulle stå. Ingen kom med råd, ingen tog tallrikarna ur hennes händer för att ”göra det ordentligt”, ingen flyttade runt hennes saker.
Till sist blev hon stående mitt i det nästan tomma vardagsrummet och såg sig omkring.
Det var tyst.
Rent.
Bara hennes.
Ett halvår gick.
Nyheterna om de andra fick Anna inte från Johan, utan från Karin, som av en slump hade träffat en gemensam bekant. Magnus hade mycket riktigt flyttat in i lägenheten och bodde där ensam. Lugnt, ordningsamt, utan att störa någon.
I början hade Birgitta kommit förbi nästan varannan dag. Hon försökte styra, rätta till, möblera om, tala om hur saker borde göras. Magnus lyssnade, nickade och gjorde sedan ändå på sitt eget sätt. Det visade sig att den där tystlåtne brorsonen med mobilen i handen kunde säga nej betydligt bättre än hennes egen son någonsin hade kunnat.
Efter hand blev besöken färre.
Johan flyttade tillbaka till sin mamma, som om fyra års äktenskap bara hade varit en parentes som nu gick att stänga. Enligt samma bekanta brukade Birgitta säga att allt äntligen hade hamnat där det skulle vara. Anna blev inte förvånad. Egentligen hade det sett ut så redan från början. Det var bara hon själv som alltför länge hade låtsats att hon inte såg det.
Skilsmässan gick igenom utan större dramatik. Det fanns nästan inget kvar att dela upp; bostadsfrågan var redan avgjord och resten var småsaker. När Johan kom för att skriva under hade han samma jacka uppknäppt över bröstet och samma blandning av skuld och sårad stolthet i ansiktet.
Innan de skildes åt sa han:
— Du har alltid räknat ut allt i förväg.
— Ja, svarade Anna. Vilken tur för dig.
Han förstod inte vad hon menade. Hon lät bli att förklara.
En vårdag ringde Maria och föreslog att de skulle ses, helt utan anledning. De tog en kaffe och blev sittande i nästan två timmar. Maria berättade att hon egentligen var jurist, men hade lämnat yrket efter en egen historia med en bostad som gått förlorad. Nu var hon på väg tillbaka, försiktigt, steg för steg.
Anna lyssnade och tänkte att varje människa kanske har en lägenhet som hon någon gång blivit av med. Inte alltid en verklig sådan. Ibland handlar det bara om rätten till en egen plats i livet.
I maj slog popplarna på gården ut. De första bladen var klara, klibbiga och gröna, och de doftade skarpt av något levande. Anna märkte det en morgon när hon stod vid fönstret med kaffekoppen i handen.
Hon stod bara där och såg ut.
Hon hade ingenstans hon måste skynda sig.