— Ansök om skilsmässa, Erik. Helst redan i morgon. Jag skriver under precis det du lägger framför mig. Jag tänker varken skrika, bråka eller börja slåss om kastruller och vattenkokare.
Orden kommer ur mig helt jämnt, nästan kyligt, medan jag lägger ner mina kläder i den gamla resväskan. Fingrarna darrar inte ens. Det är just det som förvånar mig mest.
Erik står i dörröppningen till barnrummet med ena axeln tryckt mot karmen. Först blir han askblek, sedan stiger en mörkröd färg upp över ansiktet. Och först nu ser jag det tydligt: den där rodnaden har ingenting kvar av den gamla självsäkerheten. Bara förvirring.
— Är du dum på riktigt, Anna? Hans röst spricker, nästan som hos en pojke i målbrottet. — Vadå skilsmässa? Du har ju ett barn. Du är mamma. Du ska vara hos din dotter. Hon är liten.
Jag rätar på ryggen, drar igen dragkedjan och möter hans blick utan att vika undan. Förr brukade jag alltid titta bort, rädd för att hitta likgiltighet eller irritation i hans ögon. Nu finns där bara tomhet inom mig. Och ironi. Massor av ironi.
— Det är just därför jag gör det här. För att jag är hennes mamma, svarar jag lågt. — Men låt oss vara ärliga. Skilj dig från mig. Fast då bor Maria hos dig. På riktigt. Du lagar hennes mat, du köper hennes kläder, du lämnar henne på förskolan.
Han skrattar till. Ett nervöst skratt, vasst och visslande mellan tänderna. Jag känner igen det; så där lät han alltid när han tänkte pressa ner mig med sina argument.
— Jag har en karriär, Anna. Möten. Kinesiska samarbetspartner. Har du ens förstått vem det är som drar in pengar i den här familjen? Du går hemma med barnet, och det är faktiskt inget arbete. Det är att leva bekvämt.
— Då får du prova på den bekvämligheten själv. Du har ju sagt hur många gånger som helst att ”vara hemma med ett barn är rena vilan”. Så vila då. Utan mina ständiga klagomål.
Erik tar ett steg mot mig, och för första gången på sex år backar jag inte undan mot väggen. Jag står kvar. Bara ser på honom. Då stannar han.
— Ingen domstol ger barnet till pappan, väser han mellan sammanbitna käkar. — Inte om mamman varken super eller springer runt.
— Jo, Erik, det kommer de att göra. Jag skriver själv att jag varken har bostad eller arbete. Du har åtminstone någonstans att bo. Jag har ingenting. Jag blev av med jobbet eftersom jag var hemma på vård av barn så ofta. Och du vägrade avlösa mig tre gånger i rad. Du sa: ”Min timme är mer värd än hela din dag.” Så inför rätten är du perfekt. Fast inkomst, tak över huvudet. Jag däremot är ingen.
— Du… du är ett monster, viskar han fram, och i hans ögon ser jag något jag aldrig tidigare har sett där. Rädsla. Ren, fysisk skräck inför tanken på att bli ensam med ett fyraårigt barn, ett barn han inte vet hur man tar hand om.
Det började inte i dag. Inte i går heller.
Maria föddes skör. Läkarna sa att vi skulle hålla extra uppsikt under det första året. Men det där första året blev till tre: sjukgymnastik, neurologbesök, febernätter och ständiga kontroller.
— Erik, kan du ta min plats på vårdcentralen i morgon? bad jag en gång, när Maria hade hostat tills hon kräktes för tredje dagen i rad.
Han lyfte inte ens blicken från sin laptop.
— Chefen har kallat in mig. Vi är mitt i rapportperioden. Missar jag det här kan jag få sparken.
— Då får väl jag säga upp mig? sa jag, mer som en fråga än ett beslut.
Han ryckte bara på axlarna.
— Gör det då. Ärligt talat, Anna, din lön är ju nästan ingenting. Du kan bli en normal mamma i stället för att gå omkring som ett nervvrak hela tiden.
Så jag slutade. Och blev ”normal”.
När Maria fyllde fyra var jag helt slutkörd. Sjukhusbesök, vaknätter, provtagningar som aldrig tog slut. Grå hårstrån började dyka upp. Jag glömde nästan hur man log.
— Mamma, vill pappa titta på tecknat med mig? frågade Maria en kväll.
Jag pressade fram ett leende.
— Pappa jobbar, älskling.
Erik kom hem lagom till middagen, alltid vid samma tid. Soppan skulle vara varm, biffarna nylagade och barnet helst osynligt. Om Maria började gråta eller ställde för många frågor satte han bara på sig sina brusreducerande hörlurar.
— Hon är hopplös att hantera, kunde han säga i förbifarten. — Ta tag i uppfostran, Anna. Du är ju ändå hemma hela dagarna. Så svårt kan det väl inte vara?