Jag teg. Varenda ord han slängde ur sig sög jag åt mig som vatten i torr jord och lade undan någonstans djupt inom mig, i ett särskilt fack som ingen annan såg. Under tre år fylldes det där facket. Förr eller senare måste det spricka. Och det gjorde det precis när telefonen ringde.
— Anna lilla, det är Elisabeth, din pappas granne, sade en skälvande röst i luren. — Lars ligger på intensiven. Stroke, vännen. En svår en. Han kan inte prata, bara röra lite på handen.
Benen vek sig nästan under mig. Pappa. Den enda människa som alltid hade sagt: ”Anna, du klarar det här. Du är starkare än du tror.” Han hade sagt det när jag som artonåring körde sönder hans bil. Han hade sagt det när jag gifte mig med Erik, trots att han då bara tyst hade lagt till: ”Tänk dig för, min flicka.”
— Jag kommer, fick jag fram.
Samma kväll, när Erik hängde av sig rocken och som vanligt slog sig ner vid bordet, hade jag redan bestämt mig.
— Jag måste åka till pappa, sade jag. — En månad. Kanske längre. Han behöver tillsyn dygnet runt, och att anlita vårdpersonal hela tiden kostar alldeles för mycket. Jag ska vara hos honom själv.
Erik tuggade färdigt sin fiskbit, torkade noggrant mungipan med servetten och lade sedan gaffeln prydligt parallellt med kniven.
— Det kommer inte på fråga, svarade han. — Och Maria då? Förskolan? Aktiviteterna? Har du glömt att hon har engelska med modersmålstalare nästa vecka? Jag har faktiskt betalat för hela perioden.
— Maria stannar hos dig, sade jag och ansträngde mig för att låta stadig, fast allt inuti mig darrade. — Jag skriver en lista. Vad hon ska äta, vad hon ska dricka, när hon ska ta sina vitaminer, vilka tider hon ska lämnas och hämtas.
— Har du blivit galen? röt han och höjde rösten. — Jag har möte med kinesiska affärspartner nästa vecka. Tre dagars förhandlingar. Jag är ingen barnflicka. Ta med dig ungen om du nu måste åka.
— Vart ska jag ta henne? Till intensiven? Till min förlamade pappa? Erik, hon är din dotter också.
Han log kallt. Det där leendet fick käkarna på mig att krampa.
— Min dotter ska vara hos sin mamma. Går du härifrån ensam nu kan du betrakta familjen som avslutad. Jag ansöker om skilsmässa. Du får ingenting. Du går härifrån i morgonrock om det är vad som krävs.
Jag stod och såg på honom. Fem sekunder. Tio. Och sedan log jag. Inte hysteriskt, inte elakt, utan nästan lugnt, som om något hårt inom mig plötsligt hade släppt.
— Okej, sade jag och nickade. — Gör det. Skilj dig.
Den natten sov jag inte en minut. Inte för att jag var rädd, utan för att en märklig, nästan svindlande klarhet hade tagit över. Jag packade Marias saker, lade ombyteskläder i påsar, plockade fram mediciner, hennes favoritmugg med enhörningen, extra strumpor, hårborsten. Vid fem på morgonen knackade någon försiktigt på dörren.
Utanför stod min svärmor, Karin.
Vi hade aldrig stått varandra nära. Hon hade alltid tyckt att jag inte riktigt dög åt hennes son. Erik hade ju redan vid tjugofem varit chef på mellannivå, något hon nämnde med samma stolthet som andra talar om medaljer.
— Jag hörde att du tänker åka, sade hon och gick direkt ut i köket. Hon satte sig på en pall och lade händerna prydligt i knät.
— Då hörde du rätt. Pappa är illa däran.
— Erik ringde mig vid ett i natt. Han skrek. Sa att du svikit honom, att du lämnade honom ensam med barnet som om han vore en katt med en kull ungar.
Jag hällde upp te och ställde koppen framför henne.
— Och vad tycker du, Karin? Är jag en förrädare? För att jag inte vill överge min far? Eller för att jag påminde din son om att han faktiskt har ett barn?
Hon svarade inte på länge. Blicken gled mot fönstret, där vintermorgonen långsamt började ljusna.
— Vet du, Anna… min man, Eriks far, var likadan, sade hon till slut. — I trettio år dammsög jag, lagade mat och tog hand om barnen. Han glänste på sammanträden och kom hem som en viktig man. När jag en gång låg däckad i lunginflammation frågade han bara: ”Varför är soppan kall?”
Jag stelnade till med tekannan i handen. Hon hade aldrig talat om sin man på det sättet. Tidigare hade det alltid hetat: ”Han var en upptagen människa” eller ”Vi begravde honom med heder.”
— Erik är bortskämd, fortsatte hon tyst. — Av mig. Av dig. Han vet inte ens var Marias strumpbyxor ligger. Han har ingen aning om att hon är mörkrädd eller att hon får utslag av mandariner. Låt honom ta reda på det nu. Åk du. Jag håller mig i bakgrunden. Jag tänker inte kliva in och styra, men om allt håller på att rasa, då ser jag till att det inte går helt åt skogen.