— då fiskar jag upp honom. Du behöver inte vara rädd.
— Tack, viskade jag, och av någon anledning började det svida bakom näsroten.
— Tacka inte mig. Men lova en sak: när han ringer redan första kvällen, svara inte. Håll ut. Visa lite ryggrad.
Jag klev på tåget klockan sju på morgonen. Det dröjde inte mer än en timme innan det första meddelandet kom.
”Var är hennes gröt? Hon skriker att hon vill ha den som mamma gör. Den här äckliga sörjan tänker hon minsann inte äta.”
Jag läste raderna och stoppade ner mobilen igen.
Klockan 8.47 kom nästa:
”Hon vägrar ta på sig de där idiotiska knästrumporna. Hon säger att de sticks. Har hon några andra? VAR I SÅ FALL?”
Jag lät telefonen ligga.
9.15:
”Anna, det här är inte roligt. Jag kommer för sent till morgonmötet. Maria har hällt juice över mitt pass. SVARA.”
Jag satte mobilen på ljudlöst och lutade pannan mot den kalla fönsterrutan. Utanför gled vintergrå åkrar förbi, snöstråk och enstaka husklungor. För första gången på fyra år visste jag inte vad mitt barn skulle få till frukost. Och för första gången behövde jag inte veta det. Nu var det hans ansvar att ta reda på det.
På sjukhuset blev jag nästan kvar på heltid. Pappa kände igen mig först den andra dagen. Han grep tag om mina fingrar, knep dem svagt och mumlade:
— Anna… du kom.
Sedan började han gråta.
Mobilen fortsatte vibrera i fickan. På tredje dagen kom ett nytt meddelande.
”Maria har 38,5 i feber. Är du nöjd nu? Det här är stressen du har orsakat. Kom hem omedelbart.”
Det högg till i bröstet på mig. Jag såg framför mig hennes lilla heta ansikte, håret som klibbade mot tinningarna, den snabba, ojämna andningen. Fingrarna sökte nästan av sig själva efter knappen för att köpa en biljett hem. Men då mindes jag Karin. Och jag mindes Eriks ord: ”Ta barnet och åk.”
Jag skrev bara:
”I medicinskåpet, andra hyllan. Febernedsättande sirap. Dos efter vikt: 3,5 ml. Du klarar det. Du är ju intelligent.”
Tio minuter senare kom svaret:
”Du är ett monster, Anna. Ett rent monster.”
Jag svarade inte.
Två veckor gick. Pappa kunde redan sitta upp i sängen och hade till och med börjat försöka skoja med sjuksköterskorna, när dörren till salen plötsligt slogs upp med en smäll.
I öppningen stod Erik.
Först kände jag knappt igen honom. Skäggstubben låg mörk över kinderna, ögonen var rödsprängda och under dem hängde djupa skuggor. Jackan var skrynklig, som om han sovit i den. I famnen höll han Maria, som genast sträckte sig mot mig och ropade:
— Mamma! Mamma, vi har kommit till dig! Pappa sa att du hade kommit bort och att vi måste hitta dig!
Jag tog emot min dotter, tryckte henne hårt intill mig och drog in doften av hennes hår: äpple och barnschampo. Sedan lyfte jag blicken mot min man.
— Vad gör du här, Erik? Vi hade ju en överenskommelse.
Han sjönk ner på stolen vid dörren. Tungt. Som om han plötsligt blivit gammal.
— Jag har blivit av med jobbet, Anna. Eller… de skickade hem mig utan lön. Jag saboterade två affärer. Det fanns ingen som kunde ta Maria. Hon hade halsfluss och jag tog med henne till ett möte. Hon grät hela tiden. Samarbetspartnerna frågade om vi skulle skjuta upp. Jag sa nej, att hon bara var gnällig. Men hon var inte gnällig. Hon hade ont i örat.
Jag teg. Pappa låg i sängen och betraktade Erik med ett uttryck jag inte kunde tyda.
— Vet du vad som var värst? fortsatte Erik utan att se på mig. — Jag visste inte att hon inte tål amoxicillin. Du hade sagt det, eller hur? Självklart hade du det. Men jag hade inte lagt det på minnet. Och jag gav henne tabletten. Som tur var kom ambulansen snabbt.
— Erik… började jag.
— Nej. Låt mig prata klart. I två veckor har jag levt i din verklighet, Anna. Jag förstår inte hur du har kunnat stå ut utan att tappa förståndet. Hon vill något var femtonde minut. Hon är rädd, hon har tråkigt, hon har ont, hon måste kissa precis nu fast hon inte behövde det för en minut sedan. Jag har inte sovit på fem nätter, för hon var rädd för monstret under sängen. Förstår du? Jag, som kan sitta i tre timmars förhandling utan att blinka, låg där och var rädd för monstret under sängen tillsammans med henne.
Han gömde ansiktet i händerna. Maria gled ner från mitt knä, gick fram till honom och strök honom försiktigt över håret.