Hon hade bokat besöket redan fredagen innan — mest som en försäkring, om allting skulle gå fel. Nu visade det sig att ”om” hade blivit verklighet betydligt snabbare än hon räknat med.
Anna tog upp mobilen och skrev ett enda kort meddelande till Eva:
Allt är klart. Jag kommer till dig.
Sedan stoppade hon ner telefonen igen och fortsatte gå.
Lindarna längs trottoaren stod kala och regnvåta. Det fanns inte ens några gula löv kvar som kunde låtsas att hösten var vacker — bara svarta stammar, blanka av fukt, och gatlyktor som darrade i vattenpölarna. September hade blivit ovanligt grå det året. Ingen mild avskedsvärme, ingen gyllene sorgsenhet. Bara ett slut.
Eller en början. Det berodde på hur man valde att se det.
Eva bodde ungefär tjugo minuters promenad bort. Anna avverkade sträckan snabbt, nästan utan att lägga märke till vägen. Tankarna arbetade kallt och ordnat, som en välprogrammerad räknemaskin: advokaten, handlingarna, värderingen av bostaden, nästa steg.
Känslorna skulle komma senare. Hon kände sig själv. Först det praktiska, sedan raset.
Eva öppnade innan Anna ens hunnit ringa på. Hon stod redan i dörröppningen, klädd i mjukisjeans och en stickad tröja, med oro skriven över hela ansiktet.
— Kom in. Jag har satt på vatten.
Anna klev in, drog av sig kappan och sjönk ner i soffan. Först då kände hon tröttheten. Inte bara efter den här kvällen. Efter fyra år.
— Berätta, sa Eva och satte sig mitt emot henne.
Anna berättade. Kortfattat, utan utsmyckningar, utan att brodera ut något. Eva avbröt inte en enda gång. Hon skakade bara långsamt på huvudet när Anna kom till orden om att hon kunde lämna bordet.
— Och Erik då?
— Han tittade ner i tallriken.
Eva blev tyst en stund.
— Anna. Har han ens ringt dig?
Anna såg på mobilen. Två meddelanden hade kommit från Erik. Det första: Var är du? Det andra, tjugo minuter senare: Mamma säger att du har missförstått allting.
Hon lade undan telefonen igen.
— Precis, sa Eva lågt.
Advokaten, Johan, tog emot henne på måndagsmorgonen. Kontoret var litet, med pärmar staplade i prydliga högar och ett fönster som vette mot grannhuset. Han var i femtioårsåldern, fåordig och uppmärksam, en sådan person som inte slösade tid på onödiga frågor utan gick rakt på sak.
Anna lade fram bostadshandlingarna på skrivbordet. Johan läste igenom dem, satt tyst en stund och nickade sedan.
— Ägarfördelningen är tydligt reglerad. En tredjedel står på dig, en tredjedel på din man och en tredjedel på din svärmor. Du vill alltså ta dig ur samägandet?
— Jag vill sälja min andel. Eller köpa ut deras, om det blir den vägen. Vi får se.
Johan nickade igen, utan vare sig förvåning eller kommentar.
— Då börjar vi med att skicka ett formellt erbjudande till dem. De ska först få möjlighet att köpa din andel. Om de tackar nej, eller inte svarar inom en månad, kan du gå vidare och sälja till någon annan.
Anna antecknade. Steg för steg. Klart, konkret, begripligt. Precis så fungerade hon bäst.
När hon lämnade kontoret krockade hon nästan med en kvinna i dörren. Kvinnan kom in med brådska, snubblade till och tappade något ur väskan.
— Oj, förlåt!
— Ingen fara, sa Anna och höll kvar dörren åt henne.
Kvinnan var ungefär i Annas ålder, kanske något äldre. Mörkt hår, välskuren kappa och den där splittrade blicken hos någon som just fått livet att krångla till sig. Hon böjde sig ner, plockade upp ett kuvert, mumlade ett hastigt tack och försvann in.
Anna fäste ingen större vikt vid det. Alla bar väl på sitt.
Erik ringde på onsdagskvällen. Anna svarade. Hon hade inga planer på att gömma sig.
— Anna, kan vi inte prata ordentligt? Mamma gick för långt, det fattar jag, men du vet ju hur hon kan bli ibland…
— Erik, avbröt hon lugnt. Du kommer att få ett meddelande från notarie eller ombud. Läs det noggrant.
Det blev tyst.
— Vadå för meddelande?
— Ett formellt erbjudande om att köpa min andel av lägenheten. Du och din mamma får en månad på er att bestämma er.
Tystnaden i andra änden förändrades. Den var inte längre förvirrad, utan spänd.
— Menar du allvar?
— Helt och hållet.
Han fortsatte prata. Om att hon hade förhastat sig. Om att de inte borde göra saken större än den var. Om hans mamma, som ju ”egentligen inte menade något illa”. Anna lyssnade utan att låta sig dras med, svarade kort och avslutade samtalet utan dramatik. Hon tryckte bara på röd lur.
Sedan öppnade hon datorn och återgick till arbetet. Kvartalsrapporten tänkte inte färdigställa sig själv.
Det var då den oväntade vändningen började.
På fredagskvällen fick hon ett meddelande från en kvinna hon inte kände. Kvinnan förklarade att hon fått kontaktvägen via en gemensam bekant. Hon presenterade sig som Maria — först med efternamn, sedan som om hon ångrade sig och bara ville vara Maria. Den där kvinnan från advokatkontoret.
Du känner inte mig, men jag såg dig i måndags. Jag behöver berätta något för dig. Det är viktigt. Kan vi ses?
Anna läste meddelandet flera gånger. Varje förnuftig människa hade förmodligen låtit bli att svara. Man visste aldrig vad sådant kunde handla om. Men något — instinkt, arbetsvana, eller bara en trötthet inför att alltid vara försiktig — fick henne att skriva tillbaka:
Var och när?
De träffades på lördagen på ett litet kafé nära kajen. Maria hade kommit före henne och satt redan vid ett bord med en kopp kaffe framför sig. Hon vred skeden mellan fingrarna utan att använda den.
— Tack för att du kom, sa hon.
— Säg vad det gäller, svarade Anna.
Hon hade inte längre tålamod med långa inledningar.
Maria betraktade henne noga, som om hon vägde varje ord och samtidigt försökte avgöra om Anna gick att lita på.
— Är du gift med Erik Andersson?
Anna höjde ögonbrynet en aning.
— Än så länge.
— Då finns det något du måste få veta om lägenheten. Den där lägenheten ni bor i. Eller rättare sagt, om vad vissa planerar att göra med den.
Annas kaffe stod orört och började kallna.
— Planerar?
Maria drog efter andan och sänkte rösten.
— Jag var hos samma advokat i ett helt annat ärende. Han är… låt oss säga en tidigare kollega till mig. Vi pratade, och av en tillfällighet… nej, inte riktigt av en tillfällighet. Jag hörde ett samtal i korridoren.