Ett samtal i korridoren, alltså. Birgitta Andersson hade varit där dagen före er. Hon hade också bett om juridisk rådgivning, fast i ett helt annat ärende.
Anna sa ingenting. Hon väntade bara.
— Hon håller på att ordna ett gåvobrev, fortsatte Maria. På hela lägenheten. Till sin systerson — samme Lars som satt med vid bordet.
Det blev tyst en stund.
— Men hur skulle det gå till, sa Anna långsamt, om en tredjedel faktiskt är min?
— Precis, svarade Maria. Hon räknar med att du ska skriva under ett avstående. Att du antingen inte känner till dina rättigheter, eller att du på något sätt går att… övertala.
Anna lutade sig bakåt mot stolsryggen.
Utanför kaféfönstret föll ett envist septemberregn. Små, täta droppar slog mot glaset, och blöta löv klibbade fast där innan de långsamt gled nedåt.
Hon såg framför sig Birgittas ansikte vid middagsbordet. Det där uttrycket hade inte bara varit ilska. Nej, det hade funnits något triumferande i det. När Birgitta skrek att hon skulle bort från bordet hade hon inte tappat kontrollen. Hon hade velat få Anna därifrån. Sårad, förödmjukad, helst gråtande — och allra helst utan juridisk hjälp.
Så det var alltså så det låg till.
— Varför berättar du det här för mig? frågade Anna.
Maria teg en kort stund. Sedan svarade hon lågt:
— För att jag själv en gång inte visste vad jag hade rätt till. Och jag förlorade min bostad. Jag vill inte se någon annan hamna där.
Anna såg på henne. För första gången under hela samtalet såg hon henne på riktigt.
— Tack, sa hon bara.
Sedan tog hon fram mobilen och ringde Johan.
— Johan, vi behöver ses tidigare än vi bestämde. Det verkar som om situationen är mer komplicerad än jag trodde.
Regnet fortsatte att strila utanför. Men Anna tittade inte längre på det. Hennes tankar arbetade snabbt, kallt och ordnat, steg för steg.
Spelet hade bara börjat. Nu kände hon åtminstone till reglerna.
Johan lyssnade på henne utan att avbryta en enda gång. När hon var färdig tog han av sig glasögonen, putsade dem omsorgsfullt och satte dem tillbaka på näsan.
— Alltså ett gåvobrev till systersonen, sammanfattade han.
— Ja.
— Intressant. Han trummade lätt med fingertopparna mot skrivbordsskivan. Din andel kan hon inte röra utan ditt godkännande. Däremot kan hon i teorin försöka överlåta sin egen tredjedel, och även sonens, om hon får med honom. Då sitter du plötsligt med Lars som delägare. Planen är ganska enkel: du ska inte vilja bo i samma lägenhet som en främmande människa, och därför ska du pressas att sälja din del billigt. Till dem, förstås.
Anna nickade. Hon hade hunnit komma fram till samma sak själv under taxiresan dit.
— Vad gör vi?
— Vi ligger före dem, sa Johan. Du skickar först ett formellt erbjudande om att köpa deras andelar. Till marknadsvärde och på korrekt sätt. De kommer att säga nej, det är jag nästan säker på. Men då har vi ett datum, ett dokument och ett tydligt bevis på att du har agerat schyst. Därefter låter vi göra en oberoende värdering av bostaden och börjar leta efter en köpare till din andel. En verklig köpare, inte någon bulvan.
— Och om de försöker bestrida det?
— Då får de göra det. Din sida av saken är ren.
När Anna lämnade kontoret hade skymningen redan lagt sig över staden. Ljusskyltar, skyltfönster och gatlyktor speglade sig i den våta asfalten. Hon gick långsamt, men tankarna kretsade inte längre främst kring lägenheten.
Hon tänkte på Erik.
De behövde inte bestämma något möte. Han dök upp av sig själv. På söndagsmorgonen ringde han på hos Eva. Anna gick ut i trapphuset och lät honom inte komma in.
Erik såg sliten ut. Orakad, jackan öppen, som om han hade klätt sig i all hast. Så där såg han alltid ut när hans mamma var missnöjd med honom: skuldbelagd och samtidigt kränkt.
— Anna, prata med mig.
— Jag lyssnar.
— Varför gör du så här? Advokater, brev, meddelanden… Kunde vi inte ha löst det som människor?
Hon betraktade honom och undrade hur hon kunnat missa det så länge. Eller hade hon sett det, men valt att förklara bort det? Han var inte ond. Inte egentligen. Han var bara bekväm. Bekväm för sin mamma. Och för honom hade Anna varit en del av inredningen, något som skulle passa in och inte säga emot.
— Som människor? upprepade hon. Menar du som när din mamma inför hela släkten sa åt mig att försvinna från bordet?
Han gjorde en grimas.
— Hon blev upprörd. Du vet hur hon är.
— Ja. Det är just därför jag har en advokat.
Erik blev tyst. När han sedan talade var rösten låg, nästan vädjande.
— Mamma säger att du vill kasta ut oss på gatan.
Anna kände en trött sorts ironi vakna inom sig.
— Erik. Jag vill få betalt för min andel och sedan gå vidare. Ingen kastar ut någon. Allt sker enligt lagen.
— Men lägenheten…
— Lägenheten är samägd, och jag har lagt in mina egna pengar i den. Minns du det?
Han ryckte till i ansiktet igen. Alltså mindes han.
— Prata med mamma, sa han till slut. Bara prata med henne. Hon… hon kommer att möta dig halvvägs.
Anna tänkte på gåvobrevet till Lars. På att Birgitta hade varit hos juristen redan dagen före henne. På hennes ansikte vid festbordet, det segervissa uttrycket som om allt redan var avgjort.
— Okej, sa Anna.
Erik såg uppriktigt förvånad ut. Det hade han inte väntat sig.
— Menar du det?
— Boka ett möte. Alla tillsammans. Och med advokat närvarande.
Hans ansikte fick genast tillbaka det där skyldiga uttrycket.
Mötet blev av på onsdagen. Inte på Johans kontor; det hade Birgitta blankt vägrat. I stället enades de om neutral mark: ett konferensrum i ett mindre kontorshus, ett sådant rum Johan ibland hyrde för besvärliga samtal.
Birgitta kom i sin finaste kofta, vinröd och prydd med en brosch, och med hållningen hos någon som blivit djupt och oförtjänt förorättad. Erik satte sig bredvid henne utan ett ord. Lars dök, överraskande nog, också upp.