Han hade slagit sig ner längs väggen med mobilen i handen, men Anna såg direkt att han inte skrollade. Skärmen var mest ett skydd. Han låtsades bara vara ointresserad.
Alltså ville även han veta hur det här skulle sluta.
Johan lade upp handlingarna framför sig i en prydlig hög. Sedan gick han igenom allt, sakligt och utan utsvävningar: bostadens värde enligt marknaden, Annas andel, möjligheten för familjen att köpa ut henne och vilken tidsram som gällde.
Birgitta satt stel i stolen och lyssnade med munnen hoppressad till ett tunt streck.
När Johan var klar drog hon efter andan och sa:
— Så det är alltså pengar hon är ute efter.
— Nej, sa Anna lugnt. Jag vill ha det som faktiskt är mitt. Det är inte riktigt samma sak.
— Du gifte in dig i den här familjen, fortsatte Birgitta med darr på rösten. Allt du gjorde, gjorde du ju för familjen. Ska du nu börja kräva betalt som om vi vore främlingar?
Johan vände sig mot henne, fortfarande med samma jämna ton.
— Birgitta, det juridiska läget handlar inte om känslor. Frågan är enkel: vill ni köpa Annas andel eller inte? Om svaret är ja, ska det ske inom en månad och till marknadsvärde. Om svaret är nej, har hon rätt att sälja sin del till någon annan.
— Någon annan? utbrast Birgitta och slog ut med händerna. Ska det komma in främmande människor i bostaden?
— Ja, sa Anna. Just det.
Tystnaden som följde blev lång. Birgitta stirrade på Erik, som i sin tur höll blicken fäst vid bordsskivan. Först då stoppade Lars ner telefonen i fickan.
Och sedan hände något som ingen i rummet hade räknat med.
Han harklade sig.
— Birgitta, sa han. Jag köper den.
Alla vände sig mot honom.
Lars ryckte lite på axlarna. Han såg fortfarande ung och nästan slarvigt obekymrad ut, men blicken var klar, snabb och betydligt mer vaksam än Anna tidigare hade förstått.
— Jag har pengar, fortsatte han. Jag har sparat länge. Han såg på Anna. Till marknadspris, precis som Johan sa. Jag behöver en egen bostad. Någonstans där jag kan vara själv. Han gjorde en kort paus. På avstånd från alla andra.
Birgitta öppnade munnen. Stängde den igen. Sedan försökte hon en gång till:
— Men Lars, jag hade ju tänkt att du skulle…
— Jag vet vad du hade tänkt, avbröt han stillsamt. Men jag vill hellre göra det på riktigt. Rättvist.
Anna betraktade honom med nyfikenhet. Hon hade aldrig väntat sig detta från Lars, som alltid suttit i utkanten av alla samtal med mobilen i handen och ett frånvarande uttryck. Det visade sig att han hade hört mer än någon trott. Och förstått det mesta.
Först då lyfte Erik huvudet.
— Vänta nu, sa han. Menar ni att Lars ska bo i vår lägenhet?
— I min lägenhet, rättade Lars honom utan skärpa. Om Anna och jag kommer överens.
Det gjorde de två veckor senare.
Allt gick korrekt till. Köpet sköttes utan krångel, papperen blev snabbt färdiga och inga märkliga villkor dök upp i sista stund. Anna fick exakt den summa som hennes andel värderats till av en oberoende värderingsman. Inte en krona mindre.
Dagen då allt skrevs under klev hon ut från notariekontoret och blev stående en stund på trappan. Oktober hade redan passerat sin mitt, men luften var torr och staden oväntat stilla. Träden stod nakna, himlen var gulgrå och från marken steg den fuktiga lukten av löv som börjat multna.
Mobilen surrade i fickan.
Det var Eva.
Hur gick det?
Anna skrev bara ett ord tillbaka:
Klart.
Sedan gick hon därifrån. Hon följde den breda trottoaren förbi skyltfönster, förbipasserande och kaféer med immiga rutor. Hon gick utan brådska. Och utan att vända sig om.
Birgitta hörde aldrig av sig. Erik skickade ett enda meddelande några dagar senare, kort och hopskrynklat i tonen:
Det där var onödigt av dig.
Anna läste det, låste skärmen och lade undan telefonen. Hon svarade inte, och hon öppnade aldrig den konversationen igen.
Maria skrev hon däremot till själv. Hon tackade för hjälpen. Svaret kom nästan genast:
Vad skönt att det ordnade sig. Ta hand om dig.
Efter det hördes de av ibland. Inte ofta, inte sentimentalt, men när det fanns något att säga. Så kan det bli: människor som egentligen är tillfälliga i ens liv visar sig vara precis de man behöver vid rätt ögonblick.
En månad senare hittade Anna sin nya bostad. Den var inte stor, men ljus, med högt i tak och ett fönster mot en gård där gamla popplar växte. Hon flyttade in i november. Kartongerna bar hon upp med hjälp av flyttfirman, men resten gjorde hon själv. Ingen gav råd. Ingen öppnade skåp och bestämde var tallrikarna skulle stå. Ingen flyttade hennes saker för att det ”alltid hade varit bättre så”.
När hon hade fått in det viktigaste ställde hon sig mitt i det nästan tomma vardagsrummet och såg sig omkring.
Det var tyst.
Rent.
Och bara hennes.
Ett halvår gick.
Nyheterna kom inte från Erik, utan via Eva, som av en slump hade träffat en gemensam bekant. Lars hade verkligen flyttat in i lägenheten. Han bodde där ensam, ordentligt och stillsamt, utan att störa någon. I början hade Birgitta dykt upp nästan varannan dag. Hon försökte styra, lägga sig i, möblera om, komma med råd om livet och hemmet och allt däremellan. Lars lyssnade, nickade och gjorde sedan som han själv ville.
Det visade sig att den där tystlåtne unge mannen med mobilen i handen kunde säga nej betydligt bättre än Birgittas egen son någonsin hade kunnat.
Efter hand kom hon mer sällan.
Erik flyttade tillbaka till sin mamma. Det var som om fyra års äktenskap bara hade varit en parentes som nu stängdes, och allt återgick till utgångsläget. Enligt samma bekanta gick Birgitta omkring och sa att saker och ting ”äntligen hade hamnat där de skulle vara”.
Anna blev inte förvånad. Det var ju precis så den där platsen hade sett ut från början. Hon hade bara ägnat alldeles för lång tid åt att låtsas att hon inte såg det.
Skilsmässan blev klar utan uppträden. Det fanns inte mycket kvar att dela på. Bostadsfrågan var redan löst, och resten var småsaker. Erik kom till underskriften i samma jacka, uppknäppt som vanligt, med samma uttryck av skuld och förolämpning i ansiktet.
När allt var färdigt sa han:
— Du har alltid räknat på allt.
— Ja, svarade Anna. Vilken tur för dig.
Han förstod inte vad hon menade. Hon brydde sig inte om att förklara.
En dag på våren ringde Maria. Hon föreslog att de skulle ses, utan särskild anledning. De drack kaffe och blev sittande i nästan två timmar. Det visade sig att Maria i grunden var jurist, men hade lämnat yrket efter en egen historia med en bostad. Nu var hon på väg tillbaka, försiktigt och i sin egen takt.
Anna lyssnade och tänkte att varje människa kanske har en lägenhet som en gång gått förlorad. Inte nödvändigtvis en verklig sådan. Ibland handlar det bara om rätten till en egen plats i livet.
I maj slog popplarna på gården ut sina första blad. De var ljusa, klibbiga och doftade skarpt av något nytt och levande. Anna lade märke till dem en morgon när hon stod vid fönstret med kaffekoppen i handen.
Hon stod bara där och såg ut.
Hon hade ingenstans hon behövde skynda sig.