– Om jag säger allt nu är det möjligt att du aldrig mer vill bo under samma tak som jag.
Jag fick inte fram ett ord.
Erik sjönk ner på stolen och pressade ansiktet mot handflatorna.
– För tre år sedan bad mamma mig om hjälp. Hon påstod att hela elsystemet i hennes lägenhet måste bytas ut, och att badrummet var i så dåligt skick att det nästan var farligt att använda.
– Renoveringen kände jag till.
– Ja. Men den kostade inte i närheten av vad hon sa.
– Hur mycket lånade ni?
– Sju hundra tusen kronor.
Först trodde jag att jag hade hört fel.
– Sju hundra tusen? För att rusta upp en vanlig lägenhet?
– Pengarna gick inte bara till det.
– Vad gick de till då?
Erik reste sig hastigt, som om han inte stod ut med att sitta kvar, och gick bort till fönstret.
– Mamma hade en affärsidé.
Maria hade arbetat som ekonomiadministratör i hela sitt liv. Efter pensionen tog hon ibland på sig mindre pappersjobb, hjälpte bekanta med kvitton och blanketter, men hon hade aldrig nämnt något om att starta företag.
– Vad för slags idé?
– En tjänst för äldre. Hjälp med handling, myndighetsärenden, följa med till läkare, sådant. Hon hade en bekant som skulle driva det tillsammans med henne.
– Och du tyckte att det var rimligt att lägga sju hundra tusen på det?
– Det var inte jag som fick pengarna. Mammas lägenhet stod som säkerhet. Lånet togs i hennes namn, men jag gick in som medlåntagare.
– Och inte en enda gång berättade du det för mig?
Han sänkte blicken.
– Jag trodde att vi skulle kunna betala tillbaka snabbt.
– Vilka ”vi”?
– Mamma och jag.
Under den följande timmen kom sanningen fram bit för bit. Den där tjänsten för äldre hade aldrig riktigt kommit i gång. Den tilltänkta kompanjonen drog sig ur, förberedelserna slukade stora summor, och när jag frågade vart resten av pengarna hade tagit vägen blev Eriks svar alltmer svävande.
Efter räntehöjningar och omläggning av lånet hade amorteringarna blivit en tung börda.
Marias pension räckte inte.
Och Erik hade i hemlighet hjälpt henne i flera månader.
– Varför kräver de pengar av mig just nu? frågade jag.
– För att min lön inte längre räcker till.
– Då får ni boka ett möte med banken och hitta en lösning.
– Vi har försökt.
– När då?
Han svarade inte.
– Erik, jag vill se avtalet.
– Det ligger hos mamma.
– Då åker vi dit i morgon och hämtar det.
– Hon vill inte att du läser det.
– Varför inte?
Då såg han på mig med ett uttryck jag inte kunde tolka.
– Hon säger att du ändå bara skulle missförstå.
Nästa dag tog jag ledigt från arbetet.
Men jag åkte inte hem till Maria. I stället kontaktade jag Eva, en gammal bekant från universitetet som numera arbetade som jurist.
Jag berättade allt jag visste.
Eva lyssnade utan att avbryta.
– Bara för att ni är gifta betyder det inte automatiskt att du personligen ansvarar för varje lån din man har skrivit under, förklarade hon. – Men man måste se hur er ekonomi är ordnad, vad lånet faktiskt använts till och exakt vad som står i handlingarna.
– Kan min svärmor kräva att jag betalar fem tusen kronor varje månad?
– Inte bara för att hon vill det. Men utan dokumenten vill jag inte uttala mig mer bestämt än så.
Hon frågade om vi hade någon fastighet som Erik hade ärvt som enskild egendom, eller om Maria ägde någon del av vår bostad.
– Nej, sa jag. Vår lägenhet köpte vi tillsammans.
Evas råd var tydligt: jag skulle inte skriva under någonting och inte gå med på några regelbundna betalningar förrän hela bilden låg på bordet.
Där och då trodde jag fortfarande att den största katastrofen var den dolda skulden.
Men på torsdagskvällen fick jag ett telefonsamtal som förändrade allt igen.
Det var Eriks kusin Sara som ringde.
Vi stod inte varandra särskilt nära. Oftast sågs vi bara någon gång om året på släktkalas.
– Anna, har du tid att prata? frågade hon.
– Självklart. Har det hänt något?
– Maria ringde min mamma i dag. Hon sa att du försöker kasta ut henne på gatan.
– Vad sa du?
– Hon påstod att du förbjuder Erik att betala på lånet.
Jag drog ett långt andetag.
– Sara, jag visste inte ens att lånet fanns förrän i söndags.
– Det är därför jag ringer. För det är något med alltihop som känns väldigt märkligt.
– Vad menar du?
Sara blev tyst en stund.
– Förra året bad Maria mig hjälpa henne att sortera några papper. Jag jobbade på ett fastighetsbolag då, så hon tyckte väl att jag kunde förstå handlingarna. Hon hade en bankmapp hemma.
– Och?
– Jag såg inte hela avtalet, men en sak minns jag. På ett av pappren som hörde till ärendet stod inte namnet på någon verksamhet.
– Vad stod det då?
– En bostadsadress. På Palotavägen.
Det kändes som om hjärtat missade ett slag.
Flera år tidigare hade Erik velat köpa en etta där som investering. Han pratade om det länge, räknade på hyror och lån, men till slut sa han att han inte hade hittat något tillräckligt bra objekt.
– Minns du gatunumret? frågade jag.
Sara gjorde det.
Jag skrev ner det direkt och letade samma kväll igenom gamla meddelanden mellan mig och Erik.
Fyra år tidigare hade han skickat en bostadsannons till mig.
Samma adress. Samma nummer.
Jag frågade honom ingenting den kvällen.
Nästa morgon beställde jag i stället utdraget ur fastighetsregistret via den officiella e-tjänsten.
När ägarens namn dök upp på skärmen var min första tanke att systemet måste ha visat fel.
Det var inte Erik.
Det var inte Maria heller.
Ägaren var en kvinna jag aldrig hade hört talas om.
Karin Andersson.
I registret fanns också en äldre inteckning som först hade registrerats och senare tagits bort.
Bostaden hade köpts tre år tidigare, strax innan Erik skrev på som medlåntagare till sin mammas lån.
Mina fingrar blev iskalla.
Jag ville inte dra de värsta slutsatserna direkt.
Ändå kunde jag inte låta bli att fråga honom samma kväll.
– Vem är Karin Andersson?
Kökshandduken gled ur Eriks händer och föll till golvet.
– Var har du hört det namnet?
– Svara på frågan.
All färg försvann ur hans ansikte.
– En gammal bekant.
– Vilken sorts bekant?
– Anna, snälla, inte så här.
– För tre år sedan tog din mamma ett lån på sju hundra tusen kronor och du skrev under som medlåntagare. Samtidigt köpte en kvinna vid namn Karin en lägenhet på exakt den adress du en gång visade mig. Nu kräver din mamma att jag ska betala hälften av hennes lån.
Erik satte sig långsamt.
Han nekade inte.
Det skrämde mig mer än om han hade börjat försvara sig.
– Har ni haft något ihop? frågade jag.
– Inte på det sätt du tror.
Det var det sämsta svar han kunde ha gett.
– På vilket sätt då?
– Karin är inte min älskarinna.
– Men du känner henne.
– Ja.
– Och din mamma känner henne också?
Han nickade.
– Väldigt väl.
Tystnaden som följde blev lång.
– Karin är min pappas dotter, sa han till slut.
Jag var säker på att jag hade missförstått.
– Erik, din pappa dog för tretton år sedan.
– Jag vet.
– Hur kan du då aldrig ha sagt att du har en halvsyster?
Tårar steg i hans ögon.
– För att jag själv bara har vetat det i fyra år.
Vi slog oss ner vid köksbordet. Utanför hade regnet börjat falla, och genom det öppna vädringsfönstret hörde jag dropparna slå mot fönsterblecket.
Till slut började Erik berätta.