Han berättade att hans pappa, långt innan äktenskapet med Maria, hade haft ett förhållande med en annan kvinna. Den kvinnan hade fått ett barn. Karin hade vuxit upp hos sin mamma och under många år inte försökt ta kontakt med sin fars släkt.
Men när hennes mamma blev allvarligt sjuk dök gamla brev upp, och genom dem lyckades Karin spåra Erik.
Den delen kunde jag fortfarande ta in.
Det som kom därefter var betydligt svårare.
Karin hade inte hört av sig för att kräva underhåll, arv eller pengar. Hon ville bara få träffa sin bror.
Till en början hade Erik hållit allt hemligt för mig. Han var rädd att Maria skulle uppfatta blotta minnet av hans pappas gamla relation som en förolämpning.
Sedan fick Maria reda på sanningen.
Och hennes reaktion blev inte alls den någon av dem hade föreställt sig.
– Mamma insisterade på att få träffa henne, sa Erik. – Efter det började hon bjuda hem henne allt oftare. En gång firade de till och med jul tillsammans, när du och Lars var hos dina föräldrar.
Jag stirrade på honom.
– Så ni hade alltså ett helt annat familjeliv vid sidan av, ett som jag inte visste någonting om.
Erik svarade inte.
– Fortsätt, sa jag.
Karin uppfostrade sin lilla dotter ensam och bodde i andra hand. När ägaren sålde lägenheten stod hon plötsligt utan bostad och hade svårt att hitta något hon hade råd med.
Det var då Maria kom med sitt förslag.
De skulle köpa en mindre lägenhet åt Karin.
– Mamma sa att pappa hade velat det, förklarade Erik lågt. – Att Karin åtminstone i efterhand skulle få någon del av det hon aldrig hade fått vara med om.
– Och därför tog ni ett lån på sju hundra tusen kronor?
– Ja. Men hela summan gick inte till lägenheten. Karin hade egna besparingar också. Av mammas lån använde vi ungefär femhundraåttio tusen till själva köpet. Resten gick till avgifter, kostnader runt affären och delvis till renoveringen av mammas lägenhet.
Bit för bit började bilden klarna.
Maria hade alltså inte hamnat i trubbel på grund av någon misslyckad affärsidé.
Den historien hade bara varit en täckmantel, påhittad för att dölja att pengar hade förts över inom familjen.
– Vet Karin att amorteringarna och räntan har blivit ett problem? frågade jag.
Erik nickade.
– Nu vet hon. Men hennes dotter går fortfarande på rehabilitering efter en olycka. Karin arbetar bara deltid. Hon kan inte betala lika mycket som hon tidigare sa att hon skulle kunna.
– Sa? Så det fanns en överenskommelse?
– Inte på papper. Bara muntligt.
Jag reste mig från stolen.
– Så lånet på din mammas lägenhet har i praktiken använts för att köpa en annan bostad. Den bostaden står på Karins namn, du är medsökande på lånet, och nu förväntar ni er att jag ska gå in och rädda situationen, trots att ni har hållit mig helt utanför.
– Jag ville inte att du skulle betala!
– Men du stoppade inte din mamma heller.
Erik sänkte blicken.
– Nej. Jag vet.
– Hur kunde du ljuga för mig så länge?
Då sa han något som fick en annan känsla att tränga igenom ilskan, något jag inte var beredd på.
– För när jag träffade Karin första gången förstod jag hur mycket det alltid har betytt för mig att jag hade en familj. En pappa, en mamma, ett hem. Hon hade inte haft något av det där. Jag trodde att jag kunde gottgöra något om jag hjälpte henne.
– Något som inte var ditt fel, svarade jag.
Då började Erik gråta.
Under våra tolv år tillsammans hade jag kanske sett honom gråta två gånger.
Ändå gick jag inte fram och höll om honom.
Det gjorde för ont att veta att han inte hade kunnat dela allt detta med mig.
På lördagen kallade jag Maria och Karin till ett möte.
Först vägrade Maria komma.
– Jag tänker inte sitta och förklara mig inför någon främmande kvinna, fräste hon i telefonen.
– Karin är min mans syster, sa jag. – Och jag har varit din svärdotter i tolv år. Ingen av oss är främmande.
Till slut samlades vi hemma hos oss.
Lars fick tillbringa eftermiddagen hos mina föräldrar.
Karin var kort, mörkhårig och någonstans i slutet av trettioårsåldern. Redan när hon klev in genom dörren såg jag likheten. Ögonen och näsan var nästan kusligt lika Eriks.
Hon såg obekväm ut.
– Jag är ledsen att vi träffas på det här sättet, sa hon.
– Det är jag också, svarade jag.
Maria slog sig ner i soffan med samma hållning som om hon hade kallats inför domstol.
– Ni har blåst upp det här till något mycket större än det är.
Jag lade ett anteckningsblock på bordet framför henne.
– Jag vill inte bråka. Jag vill att vi alla utgår från samma fakta.
– Siffror igen, muttrade hon.
– Ja. För banken kommer inte att bry sig om vem som känner sig mest sårad.
Då tog Karin fram ett kuvert ur sin väska.
– Jag har några papper med mig, sa hon.
Maria ryckte till och höjde genast huvudet.
– Varför har du tagit med dem?
– För att Anna har rätt att veta vad som har hänt.
Vi gick igenom bankens brev, gamla inbetalningar och överföringarna som hade gjorts i samband med lägenhetsköpet.
Månadsbetalningen hade mycket riktigt stigit till nästan tio tusen femhundra kronor.
Men handlingarna visade också något mer.
Året innan hade Maria fått en större summa pengar efter försäljningen av en tomt utanför stan.
Nästan tvåhundratrettio tusen kronor.
De pengarna hade aldrig gått till lånet.
– Var tog den summan vägen? frågade jag.
Maria fäste blicken i mattan.
– Det var mina pengar.
– Självklart. Men du sa att du inte hade något att betala lånet med.
– Jag använde dem.
– Till vad?
– Det behöver jag inte redovisa för dig.
Karin sa försiktigt:
– Maria, det där har du inte berättat för mig heller.
Maria reste sig så hastigt att soffkudden gled åt sidan.
– Jag ville bara att alla skulle ha ett hem! Och nu sitter ni här och anklagar mig allihop!
– Ingen anklagar dig, sa jag. – Men jag tänker inte lägga vår familjs besparingar i ett lån vars bakgrund ni har undanhållit för mig.
Maria pekade på mig.
– Du har aldrig betraktat Karin som en del av din familj!
– För tre dagar sedan visste jag inte ens att hon existerade.
Efter det blev det så tyst i vardagsrummet att kylskåpets surr hördes ända in till oss.
Karin sänkte blicken mot sina händer.
– Jag bad aldrig någon kräva pengar av Anna, sa hon. – Om jag hade förstått att det var det som hände hade jag kommit hit tidigare.
Då tappade Maria tålamodet helt.
– Vad vill ni då? Ska jag sälja min lägenhet och flytta till en hyresrätt?
– Nej, svarade jag. – Jag vill att vi tittar på de faktiska alternativen. Om lånet kan läggas om, vad bostäderna är värda, vilka utgifter som finns. Och framför allt vill jag att det inte finns fler hemligheter.
Men Maria svarade inte på det.
I stället sa hon:
– Det är lätt för dig. Du har aldrig behövt bevisa att du är en bra mamma.
Erik lyfte huvudet.
– Mamma, vad menar du med det?
Marias läppar började darra.
Då tog Karin till orda.
– Jag tror att det är dags att du berättar.
Erik såg på sin syster.
– Berättar vad?
Karin vände sig mot min svärmor.
– Om pengarna från tomten. Säg vart de tog vägen.
Maria sjönk långsamt ner i soffan igen.
Länge sa hon ingenting. När hon till slut öppnade munnen var rösten knappt mer än en viskning.
– Jag gav dem till Karins mamma.
Jag förstod inte.
– Men ni sa ju att hon var sjuk.
– Det var hon, sa Karin stilla. – Hon dog förra våren.
Tårar började rinna nerför Marias kinder.
– De där pengarna var en gammal skuld.
Allt pekade tillbaka på Eriks pappa.