— Anna, din semester är avbokad, meddelade Erik vid middagsbordet och log så belåtet att det nästan glänste om honom. Det märktes tydligt att han njöt av att få säga det. — Jag köpte resan åt mamma i stället. Hon har drömt om havet i hela sitt liv, förstår du? Nu får hon åka i ditt ställe och äntligen vila upp sig lite. Det har hon faktiskt förtjänat.
Anna lyfte långsamt blicken från tallriken. Hon såg länge på sin man, som om hon försökte läsa något bakom hans ansikte. Inte ett ord kom över hennes läppar. Hon log bara — varken elakt eller hånfullt, utan med ett märkligt, nästan skrämmande lugn.
Just det där leendet fick Erik att tappa fotfästet. I huvudet hade han redan förberett sig på skrik, förebråelser och kanske till och med tallrikar som flög genom köket. Men i stället möttes han av tystnad. Och detta obegripliga lilla leende.
— Så… du är inte arg? frågade han igen, nu med betydligt mindre säkerhet i rösten. — På riktigt?
— Självklart inte, älskling, svarade Anna milt och fortsatte äta som om inget särskilt hade hänt. — Om din mamma har längtat efter havet, då ska hon naturligtvis få sin dröm uppfylld. Varför skulle jag motsätta mig det?
Erik blev synbart ställd. Var kom den där änglalika tonen ifrån? Kunde det verkligen vara så enkelt? ”Tja”, tänkte han lättat, ”min Anna är nog trots allt en förnuftig kvinna.”
Tre dagar senare reste Maria. Det blev Turkiet, en ny baddräkt, en resväska packad till bristningsgränsen och ett ansikte som strålade av lycka. Hon pratade oavbrutet:
— Titta bara, Anna, visst passar den här hatten mig? Jag lyckades tigga till mig den av grannen Tamara, och jag tänker inte lämna tillbaka den heller — låt henne vara avundsjuk. Erik, min pojke, tusen tack! Du är en riktig karl. Och du, Anna, ska inte gå här och deppa för mycket. Fast… — hon fnissade till — det kan ju hända att samvetet plågar mig lite när jag ligger ensam vid havet medan du sitter kvar i den här kvava lägenheten.
Svärmoderns humor var av ett ganska särskilt slag, men Anna nöjde sig med att nicka och le.
Samma kväll satt Erik avslappnat framför tv:n med en öl i handen och följde fotbollsmatchen. Han kände sig som en hjälte: han hade gjort sin mamma lycklig och dessutom lyckats undvika ett bråk hemma. ”Så här ska det vara”, tänkte han nöjt. ”Ett moget, lugnt familjeliv. Allt under kontroll.”
Sedan började det.
Nästa kväll kom Anna inte hem. Hennes telefon var avstängd, eller så svarade hon åtminstone inte. Först när klockan närmade sig midnatt började Erik bli orolig på allvar. Han gick in i badrummet och såg att hennes tandborste var borta. Då rusade han vidare till garderoben — hälften av hennes kläder saknades.