Från sminkbordet hade även hennes parfymer försvunnit, liksom burkarna med krämer. Till och med den där nya baddräkten, den hon hade köpt särskilt inför resan, var borta.
Det var som om Anna aldrig hade bott där över huvud taget.
Dagen därpå plingade det till i Eriks telefon. Ett meddelande.
”Farväl, Erik. Om du inte klarar av att ge mig havet, får jag väl, som den vackra kvinna jag är, ordna det själv. Sörj inte ihjäl dig och försök att inte dricka för mycket — du är ingen gåva ens när du är nykter. Anna.”
Under texten låg ett foto. Anna stod framför ett turkosblått hav, med en bredbrättad hatt på huvudet och en kort klänning med alldeles för djup urringning. I handen höll hon en drink. Bredvid henne stod en lång, skäggig man i kritvit skjorta. Båda log så där lyckligt och förälskat att det stack i ögonen.
Erik stirrade på skärmen. Han kunde inte få ihop det han såg. Vad betydde det här egentligen? Hade hon bara stuckit iväg med någon karl? Och huset då? Familjen? Äktenskapet, ringen, stämpeln på papperet — allt det där som skulle betyda något?
I tre dygn satt han instängd i lägenheten och drack. Först blev det öl, sedan vodka och till sist någon mörk vätska i en plastflaska som han inte ens mindes att han hade köpt. Teven stod på utan ljud, som om den också hade gett upp. Tystnaden bröts bara av kattens förtvivlade jamande. Den stackars katten levde på sådant den lyckades sno från bordet medan husse låg utslagen och dimmig i huvudet.
Anna var borta. Upplöst, som rök i luften.
På den sjunde dagen kom Maria tillbaka till lägenheten. Hon var brunbränd, pigg, med solglasögon på näsan och en kylskåpsmagnet formad som en kamel i handen.
– Min son, nu är jag hemma! ropade hon glatt. Du anar inte hur underbart det var! Havet var klart som glas, maten smakade som på fin restaurang. Visserligen åt jag alldeles för mycket vindruvor och fick tillbringa en hel dag på rummet, men vilket rum! Utsikten över poolen var fantastisk. Förresten, var är Anna?
Erik satt nedsjunken i fåtöljen. Han var orakad, svullen i ansiktet, klädd i kalsonger och ett urtvättat linne som tappat formen. Framför honom stod en tom flaska och en skål med kall pasta.
– Anna… är vid havet, svarade han hest. Hon reste bort med en älskare. Dagen efter att du åkte, mamma, försvann hon. Hon skickade ett meddelande om att hon hade dragit eftersom jag inte kunde ge henne något hav. Sedan skickade hon en bild också… där hon står och kramar någon skäggig typ med en drink i handen.
Maria stelnade. Under några sekunder stod hon helt tyst. Sedan brast det för henne.
– Vad är det här för elände nu igen?! Vad är det för dumheter?! Och du, din ynkrygg, lät alltså din fru rymma? Är du man eller inte? Och vem är den där skäggige figuren? Var höll du hus då?