– Jag söp.
– Naturligtvis! Varför frågar jag ens? Klart att du drack. Och under tiden tog hon benen på ryggen och stack till solen med sin älskare. Ingenting är heligt för henne. Och du sitter här som en urvriden trasa. Fy skäms! Res dig genast, åk efter henne och leta rätt på henne!
– Vad skulle det tjäna till, mamma? – Erik drog på munnen, snett och trött. – Hon skrev ganska tydligt: ”Farväl.” Det finns inte så mycket att tolka. Och dessutom… nu har hon ju allt hon ville ha. Pengar, pass och kanske till och med lycka.
– Åh, Erik, Erik… din dumskalle… Och jag, gamla idiot, jag gjorde allt värre, – suckade Maria. Hon sjönk ner på stolen och stirrade tomt mot golvet. – Det var Anna som skulle ha fått biljetten. Inte jag.
En månad gick. Anna kom inte tillbaka.
Genom bilderna på sociala medier fick Maria veta att Anna i själva verket inte alls befann sig i Turkiet, utan på Cypern. Därefter dök det upp bilder från Rom. Sedan från Paris. På varenda fotografi log hon, skrattade eller poserade framför Eiffeltornet i en klänning med färg som rökt lax. Mannen med skägget hette Johan. Han var frånskild, företagare och bodde någonstans i Europa.
Under en av bilderna hade Anna skrivit: ”När en kvinna slutar vänta på mirakel från sin man, hittar hon miraklet själv.”
Kort därefter kom skilsmässohandlingarna. Erik orkade inte ens läsa igenom dem. Han skrev bara under, mekaniskt, och lämnade tillbaka kuvertet på posten.
Maria satt i köket, märkbart åldrad på bara några veckor. Håret hade blivit nästan helt grått, och hon viskade gång på gång:
– Jag ville ju bara att min son skulle få det bra… Och nu sitter han ensam. Hon ville så gärna till havet, och nu blev det bara ensamhet och skam av alltihop…
Ytterligare två veckor passerade. En dag ringde det på dörren.
Erik öppnade motvilligt. På tröskeln stod Anna – vacker, välvårdad, i en elegant topp och med en lätt solbränna som fick henne att se ut som om hon nyss klivit av ett plan från Medelhavet. Han kunde knappt tro att hon verkligen stod där.
– Hej, Erik, – sa hon och klev in i hallen som om hon aldrig hade varit borta. – Jag behöver hämta några saker. Gamla fotografier, papper och lite annat. Det är väl okej?
Han nickade utan ett ord. En stund stod han bara där, stel och tafatt, innan han till slut fick fram frågan:
– Är du… lycklig med Johan?
– Ja. Det är jag. Väldigt lycklig, faktiskt. Men det viktigaste är att han respekterar mig. Det gjorde aldrig du.
– Är det för att jag köpte resan till mamma den gången och inte till dig?
– Nej, Erik. Det är för att du alltid valde din mamma framför mig. Alltid. När det gällde bilen, semestern, och till och med den gången då jag bad om en enda kväll bara för oss två.