– …då bjöd du ändå in din mamma på middag.
Erik öppnade munnen för att säga emot, men orden fastnade. Det fanns inget att försvara sig med. Allt hon sagt var sant, och just därför gjorde det så ont.
Anna såg på honom med ett svagt, nästan finurligt leende.
– Vet du varför jag inte ställde till med någon scen den gången? När du berättade att min semester inte skulle bli av?
Erik slöt ögonen. Han förstod redan vart hon ville komma.
– För att jag insåg något då. Om du inte kunde välja mellan din fru och din mamma, då var det bättre att jag valde åt dig. Jag gick. Utan skrik, utan tårdrypande uppträden. Som en vuxen kvinna. Med värdighet.
Hon tog det gamla fotoalbumet i händerna, lät blicken vila på det en sista gång och sa lågt:
– Nåväl… farväl, Erik.
Sedan gick hon.
Han blev stående kvar i hallen, som om golvet under honom plötsligt hade blivit till sten.
Ute i köket satt hans mamma. Hon hade inte vågat komma fram, fortfarande med ett naivt hopp om att sonen och Anna på något sätt skulle hitta tillbaka till varandra.
– Min pojke… jag lyssnade inte, jag lovar… Vad hände? Hur är det mellan er? frågade hon med darrande röst.
– Ingenting, mamma. Vi sa bara adjö.
Mannen skickade sin mamma till havet. Men han hade aldrig föreställt sig att hans fru också skulle ge sig av. Och inte bara för en kort stund.
Maria dolde ansiktet i händerna.
– Herregud… Om jag bara aldrig hade åkt på den där förbaskade resan.
Sex månader passerade. Erik förändrades. Han blev tystare, mer inåtvänd, och han slutade dricka. Plötsligt gick det upp för honom att alkohol aldrig kunde fylla tomrummet efter den människa han så dumt hade förlorat. Han ordnade ett stillsamt ungkarlsliv tillsammans med sin mamma: gick till arbetet, kom hem, åt middag, och satt om kvällarna vid fönstret medan solen sjönk bakom husen.
Under tiden levde Anna ett nytt liv långt därifrån. Tillsammans med Johan reste hon till bergen och till havet, smakade maträtter hon aldrig tidigare vågat prova, lärde sig dansa tango och började till och med prata om att skaffa hund.
En kväll, när de satt nära varandra, frågade Johan:
– Ångrar du aldrig att allt blev som det blev?
Anna skakade lugnt på huvudet.
– Nej. Inte en sekund. För för första gången i mitt liv känner jag att jag är värd att bli älskad. Inte av plikt. Inte genom kompromisser. Utan på riktigt.
De promenerade längs strandpromenaden med händerna tätt sammanflätade. Havet brusade mjukt och slog långsamt mot stranden. Luften var varm, och allt omkring dem kändes ovanligt lätt.
Det var samma slags känsla som den dag då den där olyckliga semesterbiljetten till slut hade fått henne att tacka ja till den gamla inbjudan från mannen som i hemlighet älskat henne i åratal. En inbjudan hon burit någonstans djupt inom sig, som om den bara väntat på rätt ögonblick.
Och när ögonblicket kom, behövde hon bara säga ja till sitt nya liv.
Det gjorde hon.