– Har du blivit fullständigt tokig? Varför i helvete går min nyckel inte att vrida om?
Eriks röst skar sig i telefonen och steg nästan till ett tjut. Han flåsade tungt, och genom högtalaren kunde Anna höra hur hans upprörda steg ekade ute i trapphuset.
Själv stod hon i hallen med ryggen lutad mot den svala ytan på den nya ytterdörren. På andra sidan, knappt en decimeter bort, rasade hennes före detta man. Genom titthålet såg hon hans konturer: röd i ansiktet, med jackan uppsliten, slet han ursinnigt i handtaget och försökte trycka upp dörren med axeln.
– Därför att jag har bytt lås, Erik, svarade Anna med en röst som var så jämn och stillsam att den nästan lät främmande även för henne själv. Hon mötte sin egen blick i spegeln på garderobsdörren. – Låssmeden var här i morse. Han satte in ett riktigt bra säkerhetslås.
– Vad snackar du om? Vilka lås? röt han. Ett dovt slag hördes från andra sidan; antagligen hade Erik sparkat till metalldörren med kängan. – Öppna genast! Jag ska hämta mina vinterdäck från balkongen och lådan med verktyg. Och dessutom hade jag tänkt ta med mig lite andra grejer också.
– Dina saker är redan packade, sade Anna och lät blicken glida mot fyra stora rutiga väskor som stod prydligt uppradade vid skostället. – Däcken ligger i hallen, jag har rullat in dem från balkongen. Verktygskassarna står också här. Beställ en transportbil, så bär jag ner allt till entrén. Eller så får du komma upp och hämta det själv, men in i lägenheten kommer du inte mer.
– Du är ju sjuk i huvudet! dånade det både i mobilen och genom dörren. – Det här är min lägenhet också! Jag har bott här i femton år! Jag har renoverat här! Det var jag som lade klinkern i hallen med mina egna händer!
Anna drog på munnen, utan att det nådde ögonen. Den där selektiva manliga minnesförmågan slutade aldrig att förvåna henne. Lägenheten hade hon ärvt av sin moster långt innan hon ens träffade Erik, och den stod enbart i hennes namn. Den berömda ”renoveringen” som han gärna slog sig för bröstet med bestod i själva verket av att han mycket riktigt hade lagt klinker i hallen – efter att först ha förstört hälften av plattorna och smetat kakellim över de nya listerna. Tapeterna hade satts upp av en firma, golvet hade lagts av hantverkare och badrummet hade tagits om hand av rörmokare. Allt hade betalats med Annas egna sparpengar. Erik befann sig då, som så ofta, i sitt eviga stadium av att ”hitta sig själv” och drog in pengar på tillfälliga småjobb när det råkade passa.
– Erik, sluta banka. Du skrämmer grannarna, sade Anna och strök undan en hårslinga som fallit ner över kinden. – Enligt alla papper är bostaden min. Vi är formellt skilda. Skilsmässan är registrerad och domstolens beslut har vunnit laga kraft. Du har aldrig ens varit folkbokförd här, eftersom du själv inte ville skriva dig från din mammas adress på grund av några kommunala förmåner. Så dina rättigheter till den här bostaden är ungefär lika stora som gårdskarlens.
En tung tystnad föll. Genom den tjocka ståldörren hörde Anna hur hennes före detta man andades sammanbitet genom näsan.
Deras uppbrott hade varit utdraget och utmattande. Erik hade inte gått ut i tomma intet; han hade gått till ”förstående och okomplicerade” Sara. Hon arbetade som receptionist på ett gym, dit Erik plötsligt börjat gå på kvällarna under förevändning att han behövde bli av med stress. Sara var tjugofem, skrattade klingande åt hans skämt även när de inte var roliga och såg upp på honom med stora, beundrande ögon. Anna, som var fyrtiotvå, såg däremot sin man rakt i ansiktet, utan illusioner, och krävde sådant som borde ha varit självklart: att han bidrog till hushållet och tog ansvar hemma. Det var naturligtvis ingen jämförelse som föll ut till hennes fördel.
Den kvällen då Erik packade sin första resväska hade han uppträtt med en nästan teatralisk överlägsenhet. Han talade om att man bara levde en gång, att vardagen kvävde honom, att han behövde rymd, inspiration och frihet. Anna fällde inte en enda tår. Hon stod bara vid fönstret med armarna korsade över bröstet och såg på medan han slarvigt kastade ner sina dyra skjortor i väskan – skjortor som hon själv hade strukit åt honom varje morgon.
Hon hade trott att allt skulle vara över när han gick. Men Erik hade andra planer. Efter att han flyttat in i en hyreslägenhet tillsammans med sin nya musa fortsatte han att betrakta Annas hem som ett gratis förråd, en tvättstuga och en mellanstation. Han kunde utan vidare dyka upp en lördagsmorgon, låsa upp med sin nyckel, klampa in i köket med skorna på, dricka kaffe, rota i kylskåpet, plocka åt sig sina fiskegrejer och sedan försvinna igen med en smutsig mugg kvar på bordet.
I början stod Anna ut. Hon intalade sig att det bara var eftersläpningen av ett långt äktenskap, en vana som ännu inte hunnit dö. Hon försökte prata med honom, förklarade lugnt gränserna och bad honom åtminstone meddela i förväg om han tänkte komma förbi.