Men till slut kom den där händelsen som gjorde att Anna inte längre kunde blunda. Hon hade gått hem från arbetet tidigare än vanligt med en migrän som bultade så hårt att ljuset i trapphuset skar i ögonen. När hon låste upp och klev in fick hon syn på ett par främmande vita sneakers i hallen, sådana med överdrivet tjock sula. Från vardagsrummet hördes Eriks skratt, blandat med den ljusa, tillgjorda rösten från hans nya kvinna. De hade tydligen kommit för att “bara hämta vinterjackan”, men på något sätt hade det också blivit naturligt för dem att slå sig ner i Annas soffa och dricka te med hennes kakor.
Den gången skrek hon inte. Hon gick bara tyst ut i köket, tog Eriks nycklar ur skåpet — de som han dumt nog hade lämnat på hallbyrån — och stoppade dem i sin egen ficka. Därefter pekade hon, fortfarande utan att höja rösten, mot ytterdörren. Erik började protestera högljutt, Sara himlade demonstrativt med ögonen som om hon bevittnade en fars, men till sist gick de. Morgonen därpå ringde Anna en låssmed.
– Anna, vad håller du på med egentligen? Eriks röst på andra sidan dörren förändrades tvärt; från vass och hotfull till inställsam och mjuk. Det var exakt samma tonfall han brukade använda när han ville få pengar till ännu någon onödig pryl till bilen. – Vi är väl vuxna människor. Ja, vi har skilt oss, och? Måste du göra allt så dramatiskt? Jag behöver ju nycklarna bara för enkelhetens skull. Tänk om jag måste hämta post, eller om någon räkning till mig kommer hit. Och förresten har jag fortfarande halva mitt liv kvar där inne.
– Din post lägger jag i postfacket nere i entrén. Nyckeln dit har du redan. Och dina saker står packade här, i väskor, svarade Anna utan att vika en tum. – Beställ en bil och hämta dem.
– Jag har inga pengar till flyttgubbar just nu! röt Erik, och det inställsamma var borta lika fort som det kommit. – Och jag har ingen bil heller! Jag kom med bussen! Öppna bara, så ställer jag väskorna i hallen och hämtar dem någon annan gång. Dessutom måste jag faktiskt gå på toaletten!
Anna slöt ögonen ett ögonblick. Tröttheten sköljde genom henne. Samma barnsliga krav, samma försök att pressa fram medlidande, samma gamla spel.
– Det finns en alldeles utmärkt gratis toalett i köpcentret runt hörnet, Erik. Dina väskor ställer jag ut i trapphuset. Om du inte har hämtat dem före kvällen ringer jag en städfirma, och då får de bära alltihop till grovsoprummet.
Hon tryckte bort samtalet. Utanför dörren hördes ett otydligt svärande, sedan tunga steg som försvann nedför trappan. Porten slog igen med en dov smäll.
Anna andades ut, lossade ryggen från den kalla dörrkarmen och gick långsamt mot köket. Hon fyllde vattenkokaren och slog på den. Händerna darrade fortfarande lite av anspänning, men under oron bredde något annat ut sig: en nästan svindlande lättnad. Hon hade gjort det. Klippt av den sista tråden han fortfarande försökte dra i.
Mobilen på köksbordet började vibrera igen. På skärmen stod det: “Margareta”. Svärmodern. Eller snarare den före detta svärmodern.
Anna hällde upp hett vatten i en mugg, sänkte ner en tepåse med kamomill och tryckte sedan lugnt på den gröna symbolen.
– Ja, Margareta. Hej.
– Anna, vad är det som pågår? Den äldre kvinnans röst darrade av upprördhet, och de dramatiska undertonerna var så överdrivna att de nästan blev teatrala. – Erik ringde mig nyss, han var nära att gråta! Han säger att du har kastat ut honom på gatan, bytt lås och slänger hans saker i trapphuset! Har du helt tappat samvetet på gamla dagar?
– På gamla dagar brukar människor snarare bli klokare, Margareta, svarade Anna stilla medan hon satte sig vid köksbordet och kupade båda händerna kring den varma muggen. – Berättade Erik inte att vi har varit skilda i en och en halv månad?
– Vad har skilsmässan med saken att göra? fräste Margareta. – Det händer saker i familjer! Man grälar, man går isär ett tag. Pojken gjorde ett misstag, sådant kan hända vem som helst. Den där lilla fjollan han springer efter kommer han snart att tröttna på, och då hade han ändå kommit hem igen. Men du bränner ju alla broar! Hur ska han nu kunna komma hem?
– Det är inte hans hem längre. Det är min lägenhet. Och han råkade inte bara snubbla fel, Margareta. Han fattade ett medvetet beslut att lämna och bygga upp ett nytt liv. Då får han också bygga det någon annanstans.
– Din lägenhet! Hör på henne, vilken ägarinna hon blev då! Margaretas röst skar plötsligt upp i falsett. – Spelar det ingen roll att ni bodde där som gifta? Spelar det ingen roll att min son lagt ner hela sin själ i den där lilla hålan? Vi går till domstol! Vi kräver halva! För renoveringen, för möblerna, för alla år han har offrat!
Anna tog en liten klunk av teet. Kamomillen var len och varm, och doften hjälpte henne att hålla rösten jämn.
– Margareta, jag respekterar er ålder, men låt oss ändå hålla oss till fakta. Lägenheten ärvde jag efter min moster. Enligt lagen ingår sådan egendom inte i bodelningen vid skilsmässa. Någon gemensam större renovering har vi aldrig gjort. Alla möbler är köpta med mitt lönekort, och både kvitton och kontoutdrag ligger prydligt i en pärm. Under de senaste fem åren har Erik arbetat högst ett och ett halvt år; vad han ägnade resten av tiden åt vet ni lika väl som jag.