…soffan och funderat över sin livsuppgift. Vill ni stämma mig, så varsågod. Men då får er son också räkna med att betala både rättegångskostnader och advokat. Jag är övertygad om att Sara kommer att jubla över den framtidsutsikten.
I luren blev det tyst. Inte en vanlig tystnad, utan en tung, seg sådan, som om orden hade fastnat någonstans på vägen. Margareta var ingen dum kvinna. Hon begrep mycket väl att Anna hade rätt i varenda stavelse. Hon hade bara, av gammal vana, försökt storma fram och skrämmas, som hon alltid gjorde när hennes överårige lille pojke behövde försvaras.
Till slut hördes hennes röst igen, bitter och skrovlig.
– Du är hård, Anna. Iskall. Det finns inte ett uns medkänsla i dig. Karln står där utan någonting, och du verkar nästan nöjd. Du kunde åtminstone ha lämnat över hans saker på ett normalt sätt. Som en människa.
– Jag lämnar tillbaka precis allt som tillhör honom, ända ner till gamla strumpor och trasiga fiskespön. Väskorna står i hallen. Om ni är så orolig för honom kan ni komma hit och hjälpa honom att bära. Ha det bra, Margareta. Och ta hand om er hälsa.
Anna avslutade samtalet och slog genast över mobilen på ljudlöst. Det fanns fortfarande arbete kvar att göra, och hon tänkte inte låta fler röster tränga sig in i hennes huvud.
Hon gick tillbaka ut i hallen. Där stod fyra enorma rutiga plastväskor, sådana som småhandlare brukade släpa varor i, uppställda som fula kullar längs väggen. Under två kvällar hade hon fyllt dem. Systematiskt hade hon gått igenom garderober, lådor, hyllor och skrymslen. Hon hade dragit fram hans urtvättade T-shirts, jeans med knän som nästan gett upp, kablar utan uppenbar funktion, obegripliga bildelar och en hel samling tomma ölglas som Erik av någon anledning hade sparat längst uppe på vinden av skåpen. Till och med balkongen hade hon tagit itu med. Därifrån hade hon hämtat in vinterdäcken och packat dem i kraftiga svarta sopsäckar.
När hon stoppade ner hans tillhörigheter kände hon varken sorg eller ömhet. Ingen saknad stack till i bröstet. Det enda som fanns kvar var en kylig äckelkänsla blandad med irritation. Hur kunde en människa som nästan aldrig bidrog med något annat än löften, ursäkter och anklagelser samla på sig så mycket skräp?
Anna gick fram till ytterdörren, vred på det blanka vredet till det nya låset och kikade ut i trapphuset. Därute var det tomt. Tystnaden låg stilla över avsatsen. Hon började dra ut väskorna en efter en. De var tunga, handtagen skar in i handflatorna, men hon bet ihop och fortsatte tills alla stod utanför dörren. Därefter rullade hon ut de fyra bildäcken och staplade dem prydligt i hörnet vid hissen.
Sist kom verktygslådan. En massiv plastkoffert, täckt av ett matt lager byggdamm. Erik hade köpt den för kanske tio år sedan, full av entusiasm över att själv montera ett nytt köksskåp. Efter en halvtimme hade han svurit, kastat ifrån sig skruvmejseln och ringt efter en montör.
När allt som var hans hade hamnat på andra sidan tröskeln klev Anna in igen. Hon stängde dörren, vred om låset två hela varv och stannade upp. Klickandet från mekanismen lät nästan högtidligt. För henne var det den vackraste musik hon hört på länge.
Sedan hämtade hon en våt trasa och började skura hallgolvet. Noggrant tvättade hon bort smutsränderna efter Eriks skor och dammet som de tunga väskorna lämnat efter sig. Hon ville inte bara få bort smutsen. Hon ville rensa platsen från allt som klibbat fast där: minnena av hans missnöje, hans eviga pikar om för salt soppa, lukten av den billiga rakvattendoften han brukade dränka sig i innan han gick för att träffa sin nya flickvän.
Ungefär två timmar senare hade lugnet lagt sig över lägenheten. Anna hade lagat en enkel middag åt sig själv: fisk i ugnen med grönsaker. I högtalarna spelade låg, behaglig musik. Hon satt vid det avtorkade köksbordet och njöt av ensamheten, när dörrklockan plötsligt började ringa.
Signalen var lång och påstridig, nästan aggressiv.
Anna lade ifrån sig gaffeln utan brådska, duttade servetten mot läpparna och gick ut i hallen. Hon böjde sig fram och tittade genom titthålet.
På avsatsen stod Erik. Bredvid honom trampade Sara otåligt från den ena foten till den andra. Hon tuggade nervöst på ett tuggummi och hade blicken fastklistrad vid mobilskärmen. Lite längre bak stod en man som Anna aldrig sett förut, klädd i blå arbetsoverall och med en tung verktygsväska i handen.
Hjärtat slog till hårt i bröstet på henne, men bara för ett ögonblick. Sedan fick hon kontroll över sig själv. Hon hade anat att något i den här stilen skulle komma.
– Anna, öppna! ropade Erik och dunkade näven mot dörren. – Jag har tagit hit en hantverkare! Om du inte fattar när man säger det snällt så lyfter vi ut hela din förbannade dörr med karm och allt! Jag har rätt att gå in i lägenheten där mina saker finns!
Sara rynkade missnöjt på näsan.
– Erik, hur länge ska vi stå här egentligen? Jag fryser. Och de där väskorna luktar gammalt. Vi skulle ju hämta kaffemaskinen, det lovade du faktiskt.
Anna låste upp, men lät dörren stanna mot den grova säkerhetskedjan som hon klokt nog hade bett låssmeden montera samtidigt med de nya låsen. Genom den smala öppningen trängde en lukt av cigarettrök in.
– God kväll, sade hon lugnt och artigt, och vände blicken mot den främmande mannen i arbetskläderna.