– Är det ni som arbetar med jouröppning av lås? frågade hon.
Mannen i overall nickade osäkert och flyttade tyngden från den ena foten till den andra. Han såg plötsligt inte alls lika säker ut som när han kommit uppför trappan med verktygsväskan i handen.
– Ja… god kväll. Det var den här unge mannen som ringde, sade han och kastade en blick mot Erik. Han sa att hustrun hade tappat nycklarna och att de inte kom in i bostaden.
Anna lät inte rösten stiga, men varje ord föll hårt och tydligt.
– Den här unge mannen är min före detta make. Lägenheten tillhör mig ensam. Den köptes inte under äktenskapet och ingår inte i någon gemensam egendom. Han är inte folkbokförd här, äger ingen andel och har ingen rätt till den här bostaden. Hans saker står i väskorna bredvid er ute på avsatsen. Om ni så mycket som rör min dörr med era verktyg, ringer jag polisen direkt. Då får ni förklara varför ni medverkar till ett försök att olovligen ta sig in i någon annans hem.
Låssmeden tog genast ett steg bakåt, som om dörren förvandlats till glödande metall framför honom. Sedan vände han sig mot Erik med en irriterad min.
– Men hör du, kompis, vad är det här för något? Tänker du dra in mig i ett familjebråk? Det var inte det jag kom hit för. Har du något som visar att du bor här? Är du folkbokförd på adressen? Har du papper på att du äger bostaden?
Erik blev mörkröd i ansiktet. Han började rycka i jackfickorna, klappa sig över bröstet och höfterna, som om rätt dokument plötsligt skulle materialiseras där.
– Vad spelar det för roll? fräste han. Vi har bott här i femton år! Mina saker finns här! Mina prylar! Elektronik! Hon kan åtminstone lämna ut kaffemaskinen! Och tv:n i sovrummet! Den köpte vi tillsammans!
– Tillsammans? upprepade Anna kallt genom springan och kisade mot honom. Tv:n köptes på kredit i mitt namn, och jag betalade av den i ett och ett halvt år med mina egna bonusar. Kaffemaskinen fick jag av mina arbetskamrater när jag fyllde år. Kvitton och garantipapper ligger bland mina handlingar.
Erik tappade det sista av sin behärskning.
– Din snåla, hjärtlösa satmara! spottade han ur sig. Sara har rätt om dig. Du är bara en gammal, bitter kärring som inte tål att andra får det bra. Kväv dig då med din lägenhet och dina förbannade kaffemaskiner!
Sara fnös högt och drog upp handväskan som glidit ner från axeln.
– Erik, nu går vi härifrån. Jag skäms över att stå här. Ta dina trasor så åker vi. Jag är hungrig. Du får köpa en ny kaffemaskin åt mig i stället, en bättre än den där.
Låssmeden hade under tiden redan vänt på klacken. Utan ett ord började han gå nerför trapporna, medan han muttrade något om galna kunder, bortkastad tid och uppdrag som aldrig borde ha tagits emot.
Erik gav den närmaste rutiga väskan en spark.
– Ring en taxi, sade han kort till Sara.
Hon spärrade upp ögonen.
– Jag? Varför ska jag göra det? Jag har bara pengar kvar på kortet till min manikyr. Du är väl mannen här. Du får ringa.
– Min telefon håller på att dö, mumlade Erik och tittade bort.
Det var en lögn, det visste Anna utan att behöva kontrollera. Hon kände honom alltför väl. Det var fortfarande en vecka kvar till lön, och de pengar han haft över hade redan försvunnit på restauranger, små presenter och allt det där pråliga uppvaktandet som hörde till den första månaden av hans så kallade nya, fria liv.
Anna sade ingenting mer. Hon stängde dörren, hakade av kedjan och låste sedan ordentligt, varv efter varv, tills låset inte kunde vridas längre.
Utanför fortsatte grälet ännu en stund. Rösterna var dämpade av dörren men ändå tydliga nog för att hon skulle höra tonfallen. Sara gnällde, Erik snäste tillbaka, väskor skrapade mot golvet och släpades mot hissen. Till slut öppnades hissdörrarna, stängdes igen, och mekanismen satte igång med ett dovt surr. Hissen sjönk neråt med dem, med väskorna och med de sista resterna av ett liv som inte längre var hennes.
Sedan blev hallen alldeles tyst.
Det var inte en mjuk tystnad, utan en sådan som nästan ringde i öronen. Anna stod kvar en stund och lutade pannan mot den svala metallen i dörren. Hon väntade sig kanske en känsla av seger, lättnad eller skadeglädje, men inget sådant kom. I stället sköljde en enorm trötthet genom kroppen. Den var tung och bottenlös, som efter en lång feber när faran till sist är över och kroppen först då förstår hur nära gränsen den faktiskt har varit.
Efter en stund gick hon till badrummet. Hon vred på det varma vattnet och tvättade händerna länge, noggrant, med tvål. Skummet rann mellan fingrarna och försvann ner i avloppet. När hon såg upp mötte hon sin egen spegelbild. Skuggorna under ögonen var mörka, ansiktet trött, men blicken var klar. Fast.
Aldrig mer främmande, smutsiga skor i hennes hem. Aldrig mer förebråelser som hon skulle behöva svälja. Aldrig mer kompromisser där hon själv fick betala priset.
Nästa morgon vaknade Anna tidigt, helt utan väckarklocka. Solen pressade sig in genom springorna i persiennerna och målade långa gyllene ränder över väggen. Lägenheten kändes märkligt stor, nästan ny. För första gången var Eriks frånvaro inte ett tomrum som ekade mellan rummen. Den var yta. Luft. Plats att andas på.
Hon gick ut i köket och bryggde kaffe i just den maskin som kvällen innan hade blivit föremål för så mycket skrik och förödmjukelse. När koppen var fylld valde hon inte en av de vanliga muggarna. I stället tog hon fram en tunn porslinskopp med blå kant, en sådan hon tidigare bara använt vid högtider eller när gäster kom.
Med koppen i handen gick hon ut på balkongen. Utan de gamla vinterdäcken som brukade stå där och samla damm hade platsen blivit ljusare, öppnare, nästan hemtrevlig. Hon såg ut över staden som långsamt vaknade nedanför. Bilar började röra sig längs gatorna, fönster tändes, någon gick över gården med en hund.
Anna tog en försiktig klunk av det heta, beska kaffet. Värmen spred sig genom bröstet. Då log hon.
Hennes liv var inte över. Det hade just börjat om.
Och nycklarna till det livet låg numera bara i hennes egna händer.