— Jag har inte glömt att skicka pengar till din mamma. Jag lät bli med flit, — sa hustrun skarpt, efter att hennes man varit utan arbete i åtta månader.
— Anna, du har återigen inte fört över pengar till Maria! — Eriks röst var full av förebråelse när hon klev in i hallen efter en tio timmar lång arbetsdag.
Anna stannade mitt i rörelsen medan hon tog av sig skorna. Nycklarna darrade i hennes hand av trötthet, och nu också av irritation.
— Jag glömde det inte, — svarade hon och rätade på ryggen. — Jag gjorde det medvetet.
Hon såg rakt på sin man, som stod i dörröppningen till vardagsrummet med missnöjd min.
— Vad menar du med att du inte gjorde det? Mamma väntade på de där pengarna! Hennes räkningar ska betalas i morgon!
— Din mamma har pension, egna sparpengar och hyr dessutom ut ett rum i sin lägenhet, — sa Anna och gick förbi honom in i köket. — Vi har däremot billånet som du tog när du fortfarande arbetade. Och i åtta månader har jag betalat allt ensam.
— Nu börjar du igen! — Erik följde efter henne. — Jag har förklarat tusen gånger att min bransch är i kris just nu. Det är ingen idé att ta vilket underbetalt programmerarjobb som helst. Jag måste vänta på ett erbjudande som motsvarar min nivå.
Anna öppnade kylskåpet och suckade tungt. Hyllorna gapade nästan tomma.
— Du gick inte ens och handlade? — Hon vände sig mot honom. — Jag lämnade både inköpslista och pengar i morse.
— Jag hade en intervju på nätet, — sa Erik och ryckte på axlarna. — Sedan pratade jag med några från mitt gamla team. Tiden bara försvann.
— Men tid hade du alltså att ringa din mamma och klaga på att jag inte skickade femhundra kronor till henne, — sa Anna och började plocka upp de matvaror hon själv hade köpt på vägen hem. — Vet du vad? Jag orkar inte mer. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag jobbar ensam, lagar mat, städar, betalar allt, och det enda du gör är att kritisera mig och försvara din mamma.
— Överdriv inte, — sa Erik och satte sig vid bordet, som om han redan väntade på att middagen skulle serveras. — Det här är tillfälligt. Så fort jag hittar ett jobb med en rimlig lön kommer allt att bli normalt igen.
— När då? — Anna snurrade runt mot honom. — Om en månad? Om ett år? Eller först när jag har gått in i väggen av att jobba som projektledare på reklambyrån och dessutom ta extrauppdrag på kvällarna?
— Extrajobben valde du själv, — muttrade Erik. — Ingen tvingade dig.
— Och vad tycker du att vi ska betala din bil, vår hyra och din mammas behov med? — Anna tog fram grönsaker och började hacka dem till en sallad. — Min lön räcker knappt till det nödvändigaste.
— För det första är det vår bil. För det andra behöver mamma faktiskt hjälp. Hon uppfostrade mig ensam. Jag tänker inte svika henne.
— Maria uppfostrade dig för trettiofem år sedan! — brast Anna ut. — Nu är hon sextiotvå, jobbar halvtid som ekonom, får pension och hyr ut ett rum i sin trerummare. Hon har mer pengar in varje månad än vad jag har!
Erik rynkade pannan.
— Hur vet du det där med rummet?
— Jag råkade se annonsen bland bostäder som hyrs ut. Jag kände igen adressen och bilderna, — svarade Anna och ställde salladen framför honom. — Bara på det rummet får hon ungefär åttahundra kronor i månaden. Utöver pensionen och lönen.
— Så du spionerar på min mamma nu? — Erik lät upprörd.
— Jag försöker förstå varför vi ska försörja henne när vi själva knappt klarar oss! — Anna satte sig mitt emot honom. — Och jag försöker förstå varför du har suttit hemma i åtta månader och tackat nej till alla jobb eftersom de inte är ”värdiga” dig.
— För att jag har tio års erfarenhet! Jag tänker inte jobba för tjugotusen i månaden när jag tidigare tjänade femtiotusen!
— På arbetsplatsen där du blev uppsagd vid nedskärningarna, — påminde Anna honom. — Sedan dess har åtta månader gått. På den tiden hade du kunnat hitta tio nya jobb.
Erik sköt tallriken ifrån sig.
— Mamma hade rätt, — sa han kallt. — Du stöttar mig inte. I stället för att tro på mig letar du bara fel.
— Din mamma tycker att du gifte dig med fel kvinna, — sa Anna och reste sig. — Varje gång vi ses upprepar hon att en riktig hustru ska försörja sin man och inte ställa några frågor.
— Hon är bara orolig för mig.
— Och vem är orolig för mig? — Annas röst sprack. — Vem frågar hur jag mår? Om jag får sova ordentligt när jag sitter uppe och arbetar till midnatt nästan varje kväll? Om jag över huvud taget har några krafter kvar?
Erik svarade inte. Han vred bara bort blicken.
— Precis, — sa Anna lågt och tog sin väska. — Jag går ut en stund. Jag behöver luft och jag behöver tänka.
Ute på gatan tog Anna upp mobilen med frusna fingrar och ringde sin väninna.
— Sofia? Kan jag komma över till dig? Jag måste få prata med någon, annars går jag sönder.
En halvtimme senare satt hon i Sofias kök med en kopp te mellan händerna. Värmen från porslinet hjälpte föga; inom henne skakade allt fortfarande.
— Jag klarar det inte längre, — sa Anna och skakade på huvudet. — I åtta månader har jag burit hela vårt liv på mina axlar. Han gör ingenting annat än klagar, ställer krav och försvarar sin mamma.
Sofia såg allvarligt på henne över bordet.
— Och din svärmor då? Behöver hon verkligen ekonomisk hjälp?
Anna skrattade kort, utan glädje.
— Det är just det. Nej, det gör hon inte. Jag fick reda på mer än nog för att förstå hur absurt allt är.