Hon arbetar dessutom, får pension och hyr ut ett rum i lägenheten. Ändå anser Erik att det är vår plikt att försörja henne. Själv lyfter han inte ett finger för att dra in ens en krona.
Sofia drog en tung suck.
— Jag har hört det där förr. En kollega till mig gick igenom nästan samma sak. Hennes man ägnade två år åt att ”hitta sig själv”, medan svärmodern dök upp varje vecka och förklarade vilken usel hustru hon var. Det slutade med skilsmässa.
— Och hur gick det för henne efteråt?
— Utmärkt. Hon säger att det kändes som om ett helt berg rasade ner från hennes axlar. Och vet du vad? Hon fick till och med mer pengar över. Det är billigare att leva ensam än att försörja en vuxen man och hans mamma.
Anna blev tyst och lät blicken glida ut genom fönstret. Kanske var det verkligen dags att göra något. Det här kunde inte fortsätta på samma sätt.
— Vet du vad som gör mest ont? — Hon vände sig mot sin väninna. — Jag älskar honom. Eller… jag älskade honom. Jag vet knappt längre. Men så här kan jag inte leva.
— Då måste du prata med honom ordentligt, sa Sofia bestämt. — Ställ ett ultimatum. Antingen börjar han arbeta och slutar skicka pengar till sin mamma, eller så går ni skilda vägar. Då får du se vad han väljer.
Anna log svagt, men leendet var bittert.
— Jag är rädd att han väljer henne.
— I så fall får du åtminstone ett tydligt svar. — Sofia lade sin hand över Annas och kramade den. — Och då kan du fatta rätt beslut.
När Anna kom hem satt Erik framför datorn. Han var mitt uppe i något onlinespel och brydde sig inte ens om att vända sig om när hon kom in.
— Vi måste prata, sa hon. På riktigt.
— Vänta lite, jag ska bara spela klart den här matchen, mumlade han och gjorde en avvärjande gest med handen.
Anna gick fram till bordet och fällde ner locket på laptopen.
— Nej. Nu. Det här är viktigare än ditt spel.
Erik for upp i stolen.
— Är du inte klok? Det där var en rankad match!
— Erik, jag struntar fullständigt i din ranking. Vi har allvarliga problem i vår familj, och du sitter här och spelar som en tonåring.
Han lutade sig bakåt, korsade armarna över bröstet och såg trotsigt på henne.
— Jaha, då så. Säg allt du har samlat på dig. Jag lyssnar.
— Jag tänker inte föra över mer pengar till din mamma, började Anna. — Och jag förväntar mig att du hittar ett arbete inom en månad. Vilket arbete som helst. Det behöver inte vara någon topposition, men du måste bidra med någon inkomst.
— Ger du mig ett ultimatum? frågade Erik och höjde ögonbrynen.
— Ja. För jag orkar inte längre bära allt ensam. Antingen börjar du bete dig som en vuxen man, eller så skiljer vi oss.
Erik skakade långsamt på huvudet.
— Mamma hade rätt om dig. Hon sa att du är girig och bara tänker på pengar.
— Din mamma har fel. Jag tänker på vår framtid. På att jag är trettiotvå och vill ha barn. Men hur ska jag kunna planera för ett barn när min man inte har arbetat på åtta månader?
— Det här är tillfälligt!
— Åtta månader är inte tillfälligt, Erik. Det är en livsstil! — Annas röst steg trots att hon försökte behärska sig. — Och av din reaktion att döma har du inte minsta avsikt att förändra någonting.
— Vad är det du vill egentligen? Att jag ska ta jobb som väktare? Eller stå i butik? Ska jag förnedra mig bara för att du ska känna dig lugnare?
— Jag vill att du växer upp och tar ansvar för din familj. Men det verkar vara mer än du klarar av.
Erik reste sig tvärt.
— Vet du vad? Jag går hem till mamma. Där pratar de åtminstone med mig som en normal människa och ställer inte till scener.
— Gå då, svarade Anna matt. — Och tänk över det jag har sagt. Du har en månad på dig.
När dörren slog igen efter honom sjönk Anna ner i soffan. Tårarna kom nästan genast. Ingenting hade blivit som hon föreställt sig. Ändå fanns det ingen väg tillbaka nu. Antingen tog Erik sitt förnuft till fånga, eller så måste hon själv börja bygga ett nytt liv.
Nästa morgon vaknade hon ensam. Erik hade inte kommit hem, och han hade inte skickat ett enda meddelande. Anna gjorde frukost åt sig själv, åkte till jobbet och försökte låta bli att tänka på gårdagens gräl.
På kontoret väntade en överraskning. Hennes avdelningschef bad henne komma in till sig.
— Anna, jag har goda nyheter, sa Lars med ett brett leende. — Minns du projektet för det internationella företaget som du ansvarade för?
— Självklart. Vi avslutade det förra månaden.
— Beställarna är mer än nöjda. Faktiskt så nöjda att de vill teckna ett årsavtal med oss. Och de har uttryckligen bett om att du ska leda samtliga deras projekt.
— Det är fantastiskt! Anna kände hur något varmt och lätt återvände till bröstet.
— Och det slutar inte där, fortsatte Lars. — Eftersom samarbetet växer vill vi erbjuda dig en befordran. Tjänsten blir senior projektledare, med en lönejustering som motsvarar det nya ansvaret. Ungefär fyrtio procent upp.
Anna stirrade på honom ett ögonblick. Hon hade svårt att ta in orden. En sådan höjning skulle lösa de flesta av hennes ekonomiska bekymmer.
— Jag… tack. Självklart tackar jag ja!
— Utmärkt. Från och med måndag går du in i dina nya arbetsuppgifter. Och Anna… det här har du verkligen gjort dig förtjänt av. Du är en av våra starkaste medarbetare.
När hon lämnade kontoret var hennes första impuls att ringa Erik och berätta allt. Hon ville dela glädjen, som hon alltid hade gjort tidigare. Men med telefonen i handen stannade hon upp. Nej. Den här gången fick han vara den som tog första steget.
På kvällen, när hon kom hem, fann Anna Maria i köket. Svärmodern satt vid bordet och drack te, lika självklar i rummet som om det var hon som ägde lägenheten.
— God kväll, hälsade Anna behärskat.