— Gav Erik dig en nyckel? frågade hon.
— Jag har en reserv, svarade Maria och lät blicken glida över svärdottern från topp till tå. — Erik berättade om ert samtal i går. Jag kom hit för att reda ut ett och annat.
— Då lyssnar jag, sa Anna, tog av sig kavajen och satte sig mitt emot henne.
— Du håller på att begå ett mycket stort misstag, började Maria. — Erik är en begåvad yrkesman. Han ska inte behöva sälja sin kompetens för småpengar. Och du, som hans hustru, borde stötta honom när han går igenom en svår period.
— Åtta månader är inte en period längre, svarade Anna skarpt. — Det är en livsstil.
— Avbryt mig inte, sa Maria och knep ihop läpparna. — Jag har uppfostrat en fantastisk son. Han är intelligent, bildad och har framtiden för sig. Han förtjänar en kvinna vid sin sida som uppskattar honom, inte någon som räknar varje krona.
— Så enligt dig är det helt normalt att jag arbetar ensam, sköter hemmet ensam och dessutom försörjer er båda?
— Jag behöver inte bli försörjd! utbrast Maria förnärmat.
— Varför behövs då den där överföringen varje månad? Anna tog fram sin telefon. — Ska jag visa kontoutdraget? På åtta månader har det blivit tolv tusen kronor. Samtidigt har Erik inte tjänat en enda krona.
— Det där är en sons omtanke om sin mor. Det förstår inte du. Du har andra värderingar.
— För mig betyder familj att båda tar ansvar, sa Anna och reste sig. — Inte den ordning som du har lärt Erik att acceptera.
— Vilken ordning? Maria for också upp från stolen.
— Den där mannen får förbli ett evigt barn. Någon som kvinnorna runt honom ska passa upp på. Först mamman, sedan hustrun. Och båda förväntas tiga och stå ut.
— Hur vågar du tala så till mig!
— Därför att jag har fått nog av hela den här absurda föreställningen. Erik är en vuxen man, men han uppför sig som en bortskämd tonåring. Och du uppmuntrar honom.
— Jag skyddar min son från en sådan… en sådan…
— Säg det bara. Från en girig hustru? Anna log kort. — Vet du, i dag blev jag befordrad. Jag kommer att tjäna tillräckligt bra för att leva bekvämt på egen hand. Utan en make som jag måste dra runt, och utan en svärmor som tycker att det är självklart.
— Hotar du med skilsmässa?
— Jag konstaterar bara fakta. Om Erik inte förändras lämnar jag in ansökan. Och tro mig, det kommer att bli lättare så.
Maria samlade ihop sina saker utan ett ord och gick mot hallen. Vid dörren vände hon sig om.
— Du kommer att ångra det här. En man som min Erik hittar du aldrig igen.
— Tack och lov för det, mumlade Anna och stängde dörren efter henne.
De följande dagarna låg en märklig tystnad över allt. Erik ringde inte, skickade inga meddelanden och kom inte hem. Anna kastade sig in i arbetet och försökte skjuta undan familjebekymren så gott det gick.
På fredagskvällen ringde det på dörren. När hon öppnade stod Erik utanför med en liten väska i handen.
— Får jag komma in? frågade han lågt.
— Självklart. Det är ditt hem också, svarade Anna och klev åt sidan.
De slog sig ner i vardagsrummet. Erik såg skrynklig ut, som om han sovit dåligt flera nätter i rad, och tröttheten låg tung över ansiktet.
— Jag har tänkt mycket de här dagarna, började han. — Och jag har förstått att du hade rätt i mycket. Jag har faktiskt gått arbetslös alldeles för länge.
Anna sa ingenting. Hon lät honom fortsätta.
— Mamma tycker att jag ska vänta på det perfekta erbjudandet. Men det finns väl inget perfekt erbjudande, eller hur? Och medan jag väntar sliter du ut dig ensam.
— Jag är glad att du ser det, sa Anna och nickade långsamt. — Men vad händer nu?
— Jag har sökt flera jobb. Inga toppositioner, men tjänster med rimlig lön. Jag har redan två intervjuer inbokade på måndag.
— Det är en bra början.
— Och en sak till… Jag pratade med mamma. Jag sa att jag inte tänker föra över mer pengar förrän jag själv har en inkomst. Hon blev sårad, men det får hon hantera.
Anna såg överraskat på honom. Hade han verkligen vågat säga emot sin mor?
— Och vad hände med att ”en son har skyldighet att ta hand om sin mamma”?
— Det har han, sa Erik. — Men inte på sin hustrus bekostnad. Du hade rätt. Mamma klarar sig gott. Det är bara jag som har vant mig vid att lägga allt ekonomiskt ansvar på dig.
Anna drog ett djupt andetag. Först nu lät hon sig själv berätta det hon hade hållit inne med.
— Erik, jag blev befordrad. Från och med nu blir jag senior projektledare.
— Är det sant? Men det är ju fantastiskt! Han log för första gången, och glädjen i rösten lät äkta. — Du är otrolig. Det har du verkligen förtjänat.
— Det betyder ändå inte att jag tänker bära allt själv igen, varnade Anna. — Jag vill ha en partner, inte någon jag måste försörja.
— Jag förstår. Och jag ska försöka bli den partnern. Ge mig en chans att ställa saker till rätta.
Anna betraktade honom länge och försökte avgöra om förändringen var verklig eller bara rädsla för att förlora henne. Åren tillsammans hade lärt henne att läsa hans tonfall, hans blickar och de små pauserna mellan orden.
— Okej, sa hon till slut. — Men villkoren är desamma. Du har en månad på dig att hitta arbete. Och tills vi står stadigt igen går inte en enda krona till din mamma.
— Jag går med på det, sa Erik och sträckte fram handen. — Fred?
— Vi får se, svarade Anna, men hon tog hans hand. — Handling väger tyngre än ord.
På måndagen gick Erik faktiskt på sina anställningsintervjuer. Den ena ledde ingenstans; de sökte någon med en annan typ av erfarenhet. Men den andra verkade lovande.