— Inte heller enligt någon ”vi får se hur det blir”-lösning. Du, Erik, tar hennes väskor, ringer en taxi och kör din syster till den plats där du hade tänkt placera henne om den här lägenheten inte hade funnits.
— Menar du allvar nu? Maria skrattade till, nästan förbluffat. — Så här sent?
— Jag menar mer allvar än någonsin.
— Och om jag faktiskt inte har någonstans att ta vägen?
— Det borde du ha tagit reda på innan du bar in dina saker i någon annans hem.
Eriks ansikte mörknade.
— Du har ingen rätt att tala så där till min syster.
— Och du hade ingen rätt att bestämma över min lägenhet.
— Nu börjar det igen: ”min lägenhet, min lägenhet”!
— Ja, för du bevisade precis att om jag inte säger det högt, så glömmer du det.
En tung tystnad lade sig över rummet. Det var Maria som först vek undan blicken och gick fram till fönstret. Utanför hade skymningen redan börjat tätna, och nere på gården gled bilarnas strålkastare över de kala grenarna. Hon stod med armarna hårt korsade över bröstet, och plötsligt mindes Anna med obehaglig skärpa hur allt hade börjat med den här familjen.
I början hade Maria varit vänlig. På bröllopet hade hon kramat Anna, kallat henne Annie, frågat nyfiket om renoveringen och berömt hennes smak. Men senare, när det blev tydligt att lägenheten inte var något Anna fått av sina föräldrar eller ”haft tur” att snubbla över, utan något hon hade köpt innan hon ens träffade Erik, efter flera år av avbetalningar och ett nästan hänsynslöst sparande, förändrades något i Marias röst. Det var inte ren avund, inte öppet. Det var värre än så. En sorts nedlåtande ton hos någon som visserligen erkänner ett faktum, men vägrar tycka att det är rättvist.
— Du hade ju i alla fall tur, sade hon en gång vid ett familjebord. — Bostadsfrågan är löst för din del.
Då hade Anna fortfarande svarat mjukt:
— Tur är nog inte riktigt rätt ord.
Maria hade bara ryckt på axlarna.
— Nej, nej. Vi är väl alla trötta här.
Efter sådana kommentarer brukade Erik rynka pannan och säga:
— Maria, sluta nu. Varför måste du hålla på?
Men det fanns aldrig någon verklig upprördhet i hans röst. Bara en slapp önskan att jämna till stämningen. Som om problemet inte låg i systerns ord, utan i att Anna råkade höra dem.
De första två åren av äktenskapet hade Anna försökt bortse från det. Människor var olika, familjer hade olika sätt att prata, alla bar på sina egna vanor. Hon ville inte bli en sådan kvinna som såg ett hot i varje mening från makens släktingar. Men småsakerna samlade sig. Maria kunde dyka upp utan att ringa först. Hon kunde ta en handkräm från hyllan och säga: ”Oj, jag trodde inte du skulle bry dig.” En annan gång hade hon med självklar röst påstått att det lilla rummet borde göras om till ”ett riktigt sovrum”, eftersom ”det ser lite konstigt ut när gäster kommer och ni har det så där”.
Varje gång bad Erik Anna att inte haka upp sig.
— Hon är bara rak. Ta det inte personligt.
Men Marias rakhet fungerade alltid åt ett håll. Hon fick kritisera andras saker, lägga beslag på andras tid och kliva in i andras privata utrymme. Om någon däremot svarade henne i samma ton började föreställningen om sårade känslor, trötthet och ”jag ska aldrig mer säga ett ord”.
Nu såg Anna på sin man och förstod plötsligt att det egentligen inte handlade om Maria. Maria hade bara gått in genom en dörr som någon redan hade öppnat åt henne. Den verkliga frågan stod mitt emot Anna i mjukisbyxor och t-shirt och låtsades envist att allt kunde ordnas med några sårade blickar.
— Jag väntar, sade Anna.
— På vad? svarade Erik vasst.
— På att du tar väskorna.
— Jag tänker inte köra henne någonstans nu.
Anna nickade långsamt, som om hon inte hade väntat sig något annat.
— Bra.
Hon tog upp telefonen.
Maria vände sig hastigt om.
— Vad håller du på med?
— Jag löser situationen på det enda sätt ni två har lämnat kvar åt mig.
— Har du blivit galen? Erik tog ett steg mot henne. — Tänker du ringa polisen för ett familjegräl?
Anna såg först på skärmen, sedan på honom.
— Nej. Inte än. En låssmed.
Han stannade upp, förvirrad.
— Vadå låssmed?
— En helt vanlig. Någon som kan byta lås i morgon bitti.
Maria slog handflatan mot fåtöljens armstöd.
— Nu är det här rena cirkusen.
— Nej, Maria. Cirkusen pågick innan jag kom hem, när ni bestämde er för att leka omflyttning utan lägenhetens ägare.
Det ryckte till i Eriks kind. När han blev riktigt arg såg hans vänstra kind alltid ut att stelna.
— Du gör allting värre för alla.
— Nej. Jag ser till att den här dagen inte kan upprepas.
Han kastade en snabb blick mot sin syster. Hon uppfattade den genast och vände bort ansiktet. Något gammalt, väl inövat passerade mellan dem: nu gällde det att hålla ut, trycka på tillsammans, sedan skulle hon stanna, Anna skulle svalna, natten skulle mjuka upp allt. Det var säkert så de hade tänkt. Kanske hade de inte sagt det rakt ut, men de hade räknat med det: kvällen skulle storma, morgonen skulle försona.
Anna kände igen mekanismen. Först ställs man inför ett fullbordat faktum. Sedan får man höra att det är för sent att protestera, eftersom det redan har hänt. Därefter ombeds man att inte förvärra situationen, eftersom människor redan har det svårt. Sedan går en vecka, kanske två, och den nya verkligheten fastnar i hemmet som fuktigt damm på en fönsterbräda. Till slut blir den svårare att skaka av sig än att bara acceptera. Det var precis det de hade räknat med.
— Du har fem minuter, sade hon till Erik. — Antingen går ni ut själva, eller så ringer jag polisen och säger att det finns personer i min lägenhet som jag inte har släppt in.
— Är du inte klok? upprepade han, nu lägre.
— Klarare än någonsin.
Maria höjde huvudet.
— Hör du, Erik? Hon är beredd att kasta ut din syster med polisens hjälp. Där har du hennes inställning.
— Vrid inte på det, sade Anna. — Min inställning såg du redan när du inte ens ringde mig själv. Du kunde också ha tagit upp telefonen och sagt: ”Anna, jag har det svårt, kan jag bo hos er några dagar?” Men det gjorde du inte. Varför? För att du visste vad svaret skulle bli?
Maria blev blek, men pressade genast ihop läpparna.
— För att det inte går att prata med dig som med en normal människa.
— Att prata som en normal människa är att fråga först.
Erik sjönk plötsligt ner på en stol och stirrade i golvet. Det var ett dåligt tecken. Det betydde att han inte tänkte reda ut något. Han hade valt tyst försvar, den där positionen som senare skulle växa till hans favoritanklagelse: ”du förstörde allt själv”.
Och med oväntad klarhet mindes Anna dagen då hon för första gången hade känt att sprickan i deras äktenskap inte kom av ett gräl, utan av Eriks vana att fatta beslut åt dem båda.
Det hade varit nästan ett år tidigare. Utan att diskutera det med henne hade han gett Maria en uppsättning nycklar, påstått att det bara var för att hon skulle kunna vattna blommorna medan de var borta i tre dagar. Anna fick veta det av en slump, när hon mötte Eriks syster i trapphuset två dagar före resan.
— Jag skulle bara kolla att nyckeln passade, sade Maria käckt.
Något hade dragit ihop sig inuti Anna då, men Erik hade återigen viftat bort det.
— Det är ju bara för säkerhets skull.
Men detta ”för säkerhets skull” dök senare upp ytterligare två gånger. Först kom Maria in för att ”byta om efter regnet” eftersom hon ändå var i närheten. Nästa gång skulle hon hämta en laddare som hon påstod sig ha glömt efter en familjemiddag. Anna hade krävt att få tillbaka nycklarna. Maria hade lämnat tillbaka dem, men med en min som om någon inte hade tagit ifrån henne tillträdet till en annan människas bostad, utan en medalj hon rättmätigt förtjänat.
Och nu stod resväskorna i hallen. Det var ingen tillfällighet. Det var en fortsättning.
— Erik, sade Anna, jag tänker inte upprepa mig. Antingen löser du det här nu som en vuxen människa, eller så löser jag det själv. Men då ska du inte klaga på följderna.
Han lyfte blicken.
— Vilka följder då? Ska du skrämma mig med skilsmässa?
Hon hade inte väntat sig att han skulle säga det så snabbt. Inte ens med rädsla i rösten. Snarare som en irriterad stöt, kastad fram för att få henne att backa.
Anna såg länge på honom.
— Säger du det där som ett hot eller som ett förslag?
Erik ryckte på axeln.
— Jag säger bara att man inte bygger en familj på det här sättet.
— Man bygger inte heller en familj genom att smuggla in någon i hemlighet.
Maria grep plötsligt tag i handtaget på sin resväska.
— Nu räcker det. Ni behöver inte göra teater av allt på grund av mig. Jag går nu.
Erik for genast upp.
— Vart ska du gå? Det är kväll.
— Det är inte hennes problem, sade Anna torrt. — Hennes bror bestämde att min lägenhet var en reservlandningsbana. Då får han också använda huvudet nu.
Men Maria gick ingenstans. Hon stod kvar och såg på Erik, och i den blicken fanns ingen verklig vilja att hitta en lösning, bara ett krav: bevisa att du står på min sida. Anna hade sett just den blicken många gånger — vid högtidsbordet, i meddelandetrådar, under små vardagsgräl. Systern var van vid att brodern förr eller senare ställde sig mellan henne och varje obehaglighet. Även när bekymret var något hon själv hade ställt till med.