Strax före avrättningen lutade sig hans åttaåriga dotter fram och viskade något som fick vakterna att stelna på stället – och ett dygn senare tvingades hela delstaten avbryta allt.
Bara minuterna innan den dödliga injektionen skulle ges framförde den dödsdömde fången sin sista önskan: att få se flickan han inte hade fått hålla i famnen på tre år.
De ord barnet sade i hans öra sprängde upp en dom som hade legat fast i fem år, blottade korruption inom rättsväsendet ända upp på de högsta nivåerna och drog fram en hemlighet som ingen var beredd att möta.
Klockan på väggen visade 06.00 när vakterna låste upp cellen där Erik Andersson hade tillbringat sina fem senaste år på dödsavdelningen vid Huntsville Unit i Texas.
Under alla dessa år hade Erik ropat ut sin oskuld mot kalla betongväggar som aldrig gav honom något svar. Nu, när bara några timmar återstod till den planerade avrättningen, fanns det endast en sak kvar han bad om.
– Jag vill träffa min dotter, sade han med skrovlig röst. – Bara en enda gång. Snälla, låt mig få se Anna innan allt är över.
Den ene vakten såg på honom med en blick där medlidandet inte gick att dölja. Den andre skakade bara långsamt på huvudet.
Ändå skickades begäran vidare, ända till skrivbordet hos fängelsechefen Lars Bergström, en sextioårig veteran som hade övervakat fler avrättningar än han själv ville minnas.
Det fanns något med Eriks fall som aldrig hade lämnat Bergström i fred. På papperet såg bevisningen vattentät ut: hans fingeravtryck på vapnet, blod på kläderna och en granne som påstod sig ha sett honom lämna huset den där natten.
Men Eriks ögon hade aldrig liknat en mördares.
Efter en lång tystnad gav Bergström till slut ordern:
– För hit barnet.
Tre timmar senare rullade ett vitt myndighetsfordon in på fängelsets parkeringsplats.