Ur bilen klev en socialsekreterare. Vid hennes sida gick en åttaårig flicka med ljust hår och allvarliga blå ögon, hennes lilla hand hårt sluten kring den vuxnas.
Anna Andersson gick genom fängelsets korridor utan att gråta. Hon skakade inte, snubblade inte, vek inte undan med blicken. När hon passerade cellerna tystnade fångarna en efter en, som om själva närvaron av ett barn hade lagt ett lock över hela avdelningen.
I besöksrummet satt Erik fastkedjad vid bordet, med handfängsel runt handlederna. Han var magrare än hon mindes honom, ansiktet insjunket och kroppen gömd i en urblekt orange fångdräkt.
– Min lilla flicka… viskade han, och tårarna fyllde genast hans ögon.
Anna tog några långsamma steg mot honom. Hon sprang inte fram. Hon brast inte ut i gråt.
Hon gjorde bara en sak.
Hon lade armarna om honom.
Under en hel minut sa ingen av dem ett ord.
Sedan lutade hon sig nära hans öra och viskade något så tyst att ingen annan i rummet kunde uppfatta det.
Det som följde fick vakterna att stelna till.
Färgen försvann ur Eriks ansikte. Hela hans kropp började darra. Han stirrade på sin dotter, och i hans blick blandades ren skräck med något annat — en plötslig, brännande gnista av hopp.
– Är du helt säker? frågade han med en röst som nästan brast.
Anna nickade.
Erik for upp så häftigt att stolen välte bakåt och slog i golvet med en smäll.
– Jag är oskyldig! skrek han. – Nu kan jag bevisa det!
Vakterna rusade fram, övertygade om att han var på väg att göra motstånd. Men han kämpade inte mot dem. Han grät. Inte som en man som gett upp, utan som någon vars förtvivlan plötsligt hade rivits upp av en sista möjlighet efter fem år i mörker.
Anstaltschefen Bergström följde allt på säkerhetskamerans skärm.
Något hade förändrats.
Inom en timme fattade han ett beslut som kunde kosta honom hela karriären. Han ringde till åklagarmyndigheten i Texas och begärde att avrättningen skulle skjutas upp i 72 timmar.
– Vilken ny bevisning talar ni om? krävde rösten i andra änden av linjen.
Bergström stirrade på den frysta bilden av Annas ansikte.
– Ett barn som såg något, svarade han lågt.