Orden fick linjen att tystna ett ögonblick.
Drygt trettio mil därifrån, i en förort till Dallas, satt den pensionerade försvarsadvokaten Maria Lindberg, sextioåtta år gammal, med morgonkaffet i handen. När nyhetsinslaget dök upp på tv-skärmen var hon nära att tappa koppen.
Tidigt i sin karriär hade hon misslyckats med att rädda en oskyldig man. Det misstaget hade aldrig lämnat henne. Det hade följt henne genom åren som en skugga hon inte kunde skaka av sig.
När kameran fångade Erik Anderssons blick på skärmen kände hon igen den direkt. Samma tomma, förtvivlade, oförstående uttryck. Samma sorts ögon som hos någon som redan begravts av systemet innan sanningen ens fått tala.
Innan dagen var slut satt Maria vid sitt köksbord med akterna från mordutredningen fem år tidigare utspridda framför sig. Fallet gällde Eriks hustru, Eva Andersson.
Det hon läste fick oron att växa.
Åklagaren som hade drivit igenom domen mot Erik var numera domaren Johan Svensson. Men i handlingarna fanns spår av något som aldrig borde ha ignorerats: han hade haft privata affärskopplingar till Eriks yngre bror, Karl Andersson. Samme Karl som, kort efter att Erik greps, hade ärvt merparten av föräldrarnas förmögenhet.
Ännu märkligare var det som rörde Eva. Under veckorna före sin död hade hon börjat granska bankutdrag, bolagspapper och juridiska dokument. Som om hon varit på väg att upptäcka något. Som om någon hade haft skäl att tysta henne.
Maria började lägga samman detaljer som andra antingen missat eller medvetet vänt bort blicken från.
Samtidigt hade Anna förändrats helt efter besöket i fängelset. På det statliga barnhem där hon bott i sex månader, medan farbror Karl stod som hennes förmyndare, slutade hon nästan tala. I stället uttryckte hon sig med teckningar.
En av dem stack ut.
Den visade ett hus. En kvinna låg på golvet. Över henne lutade sig en man i blå skjorta. Längre bort, i korridoren, syntes en liten figur som gömde sig i skuggorna.
Erik hade aldrig ägt någon blå skjorta.
Karl bar däremot nästan alltid en.
När mindre än trettio timmar återstod till avrättningen ringde Marias telefon. Rösten tillhörde en man som varit försvunnen i fem år: Peter Axelsson, familjens tidigare trädgårdsmästare.
– Jag såg vad som hände den natten, sade han.