Ur bilen klev en socialsekreterare. Vid hennes hand gick en åttaårig flicka med ljust hår och allvarliga blå ögon.
Anna Andersson gick genom fängelsets korridor utan att gråta. Hon darrade inte, saktade inte in, såg knappt åt sidorna. Ändå blev det tyst bakom gallren när hon passerade. Fångarna, som annars brukade ropa eller skratta dovt, följde henne bara med blicken.
I besöksrummet satt Erik fastkedjad vid bordet, med handbojor kring handlederna. Han var magrare än hon mindes honom, nästan ihopsjunken i den blekta orange fångdräkten. När dörren öppnades och han fick syn på henne brast något i hans ansikte.
– Min lilla flicka… viskade han, och ögonen fylldes genast av tårar.
Anna tog några långsamma steg framåt. Hon kastade sig inte om halsen på honom. Hon snyftade inte.
Hon bara gick fram.
Och omfamnade honom.
Under en hel minut sade ingen av dem någonting. Vakterna stod kvar längs väggarna och såg på, ovanligt stilla.
Sedan böjde sig Anna nära sin fars öra och viskade något så lågt att ingen annan i rummet kunde uppfatta orden.
Det som hände därefter fick varje vakt att stelna.
Erik blev kritvit i ansiktet. Skakningar for genom hela hans kropp. Han stirrade på sin dotter, och i hans blick flammade både ren skräck och en plötslig, nästan våldsam strimma av hopp.
– Är du säker? frågade han med en röst som höll på att gå sönder.
Anna nickade.
Då reste sig Erik så häftigt att stolen slog i golvet bakom honom.
– Jag är oskyldig! vrålade han. – Nu kan jag bevisa det!
Vakterna rusade fram, övertygade om att han tänkte göra motstånd. Men Erik kämpade inte mot dem. Han grät. Inte stilla, utan med djupa, skälvande snyftningar, som om fem års hopplöshet äntligen hade spruckit.
Lars Lindberg såg allt på övervakningsskärmen.
Något hade förändrats.
Inom en timme fattade han ett beslut som kunde kosta honom hela karriären. Han ringde åklagarmyndigheten i Texas och begärde att avrättningen skulle skjutas upp i 72 timmar.
– Vilket nytt bevis talar ni om? krävde rösten i andra änden.
Lindberg stirrade på den frusna bilden av Annas ansikte på skärmen.
– Ett barn som bevittnade något, sade han lågt. – Och jag tror att vi dömde fel man.