Drygt trehundra kilometer därifrån, i en förort till Dallas, höll den 68-åriga pensionerade försvarsadvokaten Karin Johansson på att tappa kaffekoppen när nyhetsinslaget rullade över tv-skärmen.
Tidigt i sin karriär hade hon misslyckats med att rädda en oskyldig man. Det misstaget hade aldrig lämnat henne. Det hade följt henne genom åren som en skugga hon inte kunde skaka av sig.
När kameran fångade Erik Anderssons blick kände hon igen den omedelbart.
Det var samma tomma, utmattade förtvivlan. Samma blick hos någon som redan förlorat allt, men ändå försökte hålla fast vid en sista smula sanning.
Innan kvällen var över satt Karin vid sitt gamla skrivbord med akterna från mordet på Eriks hustru, Maria Andersson, utspridda framför sig. Fallet var fem år gammalt, men ju mer hon läste, desto mer växte obehaget i henne.
Åklagaren som hade drivit igenom domen mot Erik var numera domare: Magnus Bergström. Och enligt handlingar som aldrig fått någon större uppmärksamhet hade han haft privata affärsband till Eriks yngre bror, Johan Andersson. Samme Johan som kort efter gripandet hade ärvt större delen av föräldrarnas förmögenhet.
Det fanns mer.
Under veckorna före sin död hade Maria Andersson begärt ut ekonomiska rapporter, bolagshandlingar och juridiska dokument. Hon hade letat efter något. Något som någon uppenbarligen inte ville att hon skulle hitta.
Karin började lägga samman detaljer som andra antingen hade missat eller valt att bortse från.
Samtidigt hade Anna blivit helt tyst efter besöket i fängelset. På det statliga barnhem där hon bott i sex månader, formellt under morbror Johans vårdnad, svarade hon inte längre med ord. Hon ritade i stället.
En av teckningarna fick personalen att stanna upp.
Den visade ett hus. En kvinna låg på golvet. Över henne stod en man i blå skjorta, framåtböjd. Längre bort, nästan gömd i korridoren, hade Anna ritat en mycket liten figur.
Erik hade aldrig ägt någon blå skjorta.
Johan bar däremot nästan alltid en.
När mindre än trettio timmar återstod till avrättningen ringde Karins telefon. Rösten tillhörde en man som varit försvunnen i fem år: Oskar Lundberg, familjens tidigare trädgårdsmästare.
– Jag såg vad som hände den där natten, sade han.