– Vem söker du? frågade en rundlagd kvinna i morgonrock och stack ut huvudet i hallen.
Anna blev stående på tröskeln till sin egen lägenhet med handen krampaktigt om handtaget på den tunga resväskan med hjul. Nyckeln hade glidit in utan motstånd, låset hade klickat upp precis som vanligt, men den välbekanta doften av hemmet – blommorna, kaffet, den svaga tonen av hennes parfym – fanns inte där. I stället slog en främmande lukt emot henne.
– Jag ska hem, svarade Anna och kände hur golvet nästan försvann under henne. – Det är jag som bor här.
Kvinnan i morgonrocken, kanske runt femtio, med papiljotter i håret och skrämda ögon, tog ett steg bakåt som om hon fått syn på ett spöke.
– Hem? Hur menar du då? stammade hon. – Vi hyr den här lägenheten av ägaren. Vi har kontrakt, kvitton på betalning och allt.
Anna tog ett steg in, sedan ännu ett. Väskan föll ner mot golvet med en dov duns. Hon gick vidare genom hallen och registrerade förändringarna nästan mekaniskt. På krokarna hängde jackor hon aldrig sett förut. Vid väggen stod ett par herrsneakers och små barnsandaler. Från köket hördes klirrande porslin och dämpade röster.
– Mamma, vem är det? En man i trettioårsåldern dök upp i hallöppningen, klädd i mjukisbyxor och en urtvättad, uttöjd t-shirt. När han fick syn på Anna stelnade han till. – Vem är du?
– Johan! ropade kvinnan i morgonrocken och vände sig mot honom. – Hon påstår att hon bor här!
Anna gick långsamt förbi dem och tittade in i rummen. I vardagsrummet, där hennes älskade soffa stod – den hon hade sparat till så länge innan hon äntligen kunde köpa den – satt en pojke på golvet och byggde med klossar. Han kunde vara sju år. Tv:n stod på med alldeles för hög volym. På soffbordet, där hennes inbundna coffee table-böcker brukade ligga, stod nu plasttallrikar med matrester och muggar med blöta tepåsar.
– Ni måste gå härifrån, sade Anna med låg och kontrollerad röst, trots att det kokade inom henne.
– Vi tänker inte gå någonstans, svarade mannen som hette Johan och lade armarna i kors över bröstet. – Vi har betalat en månad i förskott. Det finns ett kontrakt. Vem är du egentligen?
Kvinnan i morgonrocken hade redan hämtat sig något. Rädslan i hennes ansikte hade ersatts av misstänksamhet.
– Vi hyr bostaden av Erik, sade hon fast. – Vi har hans personuppgifter och ett skriftligt kvitto från honom. Har du invändningar får du ta det med honom.
Erik. Anna slöt ögonen och försökte svälja undan illamåendet som steg upp i halsen. Erik var hennes man. Erik, som hon hade levt tillsammans med i åtta år. Mannen hon hade lämnat nycklarna till när hon reste bort på en tre veckor lång tjänsteresa. Mannen som lovat att vattna blommorna och se efter att rören i badrummet inte krånglade.
– Bor de alltså här? frågade hon tyst, mer ut i luften än till någon särskild.
– För tredje veckan nu, svarade Johan. – Vi flyttade in den nionde. Vad är problemet? Vi har inte rört något som inte är vårt. Ägarens saker står kvar. Vi skrev till och med på ett papper om att vi ansvarar för att inget blir skadat.
Anna öppnade ögonen och såg mot sitt sovrum. Dörren var stängd, och över den satt ett hänglås.
– Och det där? Hon nickade mot låset.
– Ägaren sade att han förvarade privata saker där inne, svarade Johan med en axelryckning. – Han bad oss låta rummet vara och behöll nyckeln själv.
Ägaren. Inombords drog Anna på munnen, men leendet var bittert. Det var hon som ägde den här lägenheten. En tvåa mitt i stan, ärvd efter hennes mormor, som hade sparat hela livet för att kunna köpa den. Anna hade skrivit under alla papper, betalat skatterna, bekostat renoveringen. Och nu gick Erik omkring och bestämde här som om bostaden vore hans.
Hon tog upp mobilen. Erik svarade inte efter första signalen. Inte efter den femte heller. Anna skrev ett meddelande: ”Jag är hemma. Det bor främmande människor i min lägenhet. Förklara dig.” Sedan tryckte hon på skicka.
– Lyssna på mig, sade hon och vände sig mot kvinnan i morgonrocken. Hon ansträngde sig för att låta stadig, fast rösten skakade. – Jag heter Anna. Den här lägenheten tillhör mig. Jag har inte hyrt ut den och jag har aldrig gett någon tillåtelse att hyra ut den. Personen som skrev kontrakt med er är min man. Han hade ingen rätt att göra det.
Kvinnan blev vit i ansiktet. Johan däremot blossade upp och tog ett steg närmare.
– Det där är era familjeproblem, sade han hårt. – Vi har ett avtal. Vi har betalat tvåtusenfemhundra kronor och dessutom en deposition. Vi tänker inte bara försvinna.
– Jo, det gör ni, svarade Anna lugnt. – Ni har två timmar på er att packa.
– Men vad fan…
– Johan, avbröt kvinnan och grep tag om sonens arm. – Börja inte. Ring Erik i stället, han får förklara allt.
Men Erik svarade inte. Inte på samtal, inte på meddelanden. Han var som uppslukad av jorden. Anna ringde hans mamma, hans syster, en av hans vänner. Ingen visste var han var. ”Han sa att han hade blivit tvungen att åka på en akut tjänsteresa”, sade svärmodern i en ton som om det förklarade precis allting.
Tjänsteresa. Anna skrattade kort för sig själv, men den här gången lät det inte ens som ett skratt. Det var vasst, bittert, nästan ilsket. Det var hon som arbetade på ett stort företag och reste i jobbet varannan eller var tredje månad. Erik däremot hade en halvtidstjänst på något litet kontor, drog in småpengar och hade i alla år låtit henne bära deras gemensamma liv på sina axlar.
Lägenheten var hennes. Bilen var köpt på kredit, men även lånet betalade hon ensam. Till och med deras semestrar hade gått på hennes pengar.
– Tänker ni börja packa, eller ska jag ringa polisen? frågade Anna och gick in i köket. På bordet, där hennes favoritvioler en gång hade stått, tronade nu en stor glasburk med inlagd gurka bredvid en smutsig stekpanna.
Pojken i vardagsrummet hade slutat leka. Under skärmen på sin keps tittade han skrämt på henne.
– Mamma, ska vi åka härifrån?