frågade han med en tunn, darrande röst.
Kvinnan i morgonrocken – antagligen hans mormor eller farmor – sjönk ner på huk framför honom och lade händerna om hans axlar.
– Det är ingen fara, Daniel. Vi ordnar det här nu. Allt kommer att bli bra.
Anna knöt händerna så hårt att naglarna skar in i handflatorna. Trots allt tyckte hon synd om dem. De hade ju ingen aning om att de hade klivit rakt in i någon annans liv. Det var inte deras fel att Erik hade visat sig vara… vad då? En bedragare? En skojare? Eller bara en människa som utan minsta skam bestämt sig för att tjäna pengar på hennes bostad utan att ens fråga henne.
Hon gick ut i badrummet. Hennes handdukar var borta. I deras ställe hängde några främmande, billiga och urtvättade trasor på krokarna. Schampon, krämer, peelingburkar – allt hon brukade ha där inne var försvunnet. I hörnet stod en barnpotta. Ovanpå tvättmaskinen låg ett par herrstrumpor.
Anna kom ut igen, tog upp mobilen och slog numret till områdespolisen. Att stå och gräla med den där Johan skulle inte leda någonstans. Det här måste lösas lagligt.
Fyrtio minuter senare stod polisen i hallen. Han var ung, med trötta ögon och ett anteckningsblock i handen. Först lyssnade han på Anna, sedan på de tillfälliga hyresgästerna. Därefter gick han igenom deras kontrakt, där hyresvärden angavs som ”Erik Andersson”, Annas make.
– Har ni handlingar som visar att lägenheten är er? frågade han Anna.
– Självklart.
Hon öppnade väskan som fortfarande stod ouppackad i hallen och tog fram en mapp. Ägarhandlingar. Utdrag ur fastighetsregistret. Kvitton på betalda avgifter och skatter. Allt stod i hennes namn.
Polisen vände sig mot familjen i vardagsrummet.
– Det här är en mycket besvärlig situation, sa han lugnt. Men ni har flyttat in utan ägarens samtycke. Personen som hyrde ut lägenheten till er hade ingen rätt att göra det. Ni måste lämna bostaden.
– Men vi har betalat! röt Johan och slog ut med armarna. – Tvåtusen femhundra kronor! Och femhundra i deposition! Vi har kvitto!
– Då får ni rikta era krav mot den person som tog emot pengarna, förklarade polisen tålmodigt. – Ni kan polisanmäla honom för bedrägeri eller driva saken civilrättsligt. Men ni har ingen rätt att stanna kvar i någon annans lägenhet. Det räknas som egenmäktigt förfarande.
– Egenmäktigt? Johan höjde rösten ännu mer. – Vi skrev ju kontrakt! Hans passuppgifter står där!
– Ett avtal med någon som inte äger bostaden, upprepade polisen utan att höja tonen. – Och som dessutom inte har fått fullmakt av ägaren att hyra ut den. Då är upplåtelsen ogiltig.
Kvinnan i morgonrocken började gråta. Pojken följde genast efter och pressade ansiktet mot hennes knän.
– Vart ska vi ta vägen? snyftade hon. – Vi kom hit från en mindre ort, Johan har fått jobb här… Vi har inget annat!
Anna såg på dem, och det värkte till någonstans under revbenen. Hon ville inte kasta ut människor på gatan. Men hon kunde inte heller låta dem bo kvar i hennes hem, där hon själv plötsligt inte längre behandlades som ägare.
– Vad heter ni? frågade hon kvinnan.
– Maria.
– Maria, jag ger er tre dagar, sa Anna och hörde själv hur främmande och hård hennes röst lät. – Tre dagar för att hitta någon annanstans att bo. Det är mer än jag är skyldig att ge er, men jag vill inte att ert barnbarn ska behöva sova på en station.
Polisen kastade en hastig, lätt förvånad blick på henne, men sa ingenting.
Johan öppnade munnen för att protestera, men Maria grep tag i hans arm och började viska något lugnande.
Anna skrev under sin anmälan för hand, lämnade kopior av dokumenten till polisen och gick sedan ut i trapphuset. Där lutade hon ryggen mot den kalla väggen och slöt ögonen ett ögonblick.
Mobilen vibrerade i handen. Äntligen Erik.
– Anna, hetsa inte upp dig nu, sa han.
Hans röst lät skyldig, men inte alls så skyldig som hon hade velat.
– Var är du? frågade hon.
– På tjänsteresa. De skickade iväg mig akut.
– Ljuga inte. Jag ringde ditt jobb. Ingen har skickat dig någonstans.
Det blev tyst. En lång, obekväm tystnad som sa mer än ord.
– Anna, jag kan förklara allt. Det är bara… vi har haft det svårt ekonomiskt. Jag tog ett initiativ för att hjälpa oss.
– Att ta initiativ är att diska utan att bli ombedd eller gå ut med soporna, sa Anna, och rösten darrade av ansträngningen att inte skrika. – Att hyra ut någon annans lägenhet till främlingar är ett brott, om du inte visste det.
– Brott? Vad pratar du om? Jag hittade hyresgäster. De skulle betala. Vi skulle komma ikapp med ekonomin…
– Ekonomin, upprepade hon lågt. – Du bestämde dig alltså för att rädda vår ekonomi med min lägenhet. Utan att fråga. Utan att säga ett ord. Du lämnade inte ens nycklarna. Du satte lås på mitt sovrum som om det inte var jag som ägde stället.
– Anna, låt oss träffas och prata.
– Nej. Vi pratar nu. Och du ska bara svara på en sak: var är nycklarna till min lägenhet? Till sovrummet? Till låset du har satt dit?
– Jag har dem.
– Då kommer du hit och låser upp. Annars ringer jag en låssmed och låter bryta upp dörren. Men kom ihåg en sak: efter det sätter du aldrig din fot här igen. Aldrig.
Erik tystnade på nytt. Anna hörde hans andetag i luren, tunga och ryckiga, som om han just hade sprungit.
– Du kan inte göra så mot mig, sa han till slut. – Vi är ju gifta.
– Jag kan, svarade Anna och avslutade samtalet.
Hon gick nerför trapporna, kom ut på gården och satte sig på bänken vid porten. Blicken drogs upp mot fönstren till hennes lägenhet. Det lyste i vardagsrummet; de hade inte släckt. I köket brann lampan också. Hon föreställde sig främlingar vid hennes bord, människor som sov på hennes soffa och använde hennes saker som om de alltid hade tillhört dem.
Hon mindes hur hon åtta år tidigare med stolthet hade visat bostaden för Erik. Hur de tillsammans valt tapeter, möbler och gardiner. Hur han hade sagt: ”Här kommer vi att få det bra.” Hur hon hade trott på honom, på varje ord och varje löfte.
Och nu satt hon på en iskall bänk utanför huset, som om hon hade blivit utdriven ur sitt eget hem av främmande människor. Nej, inte utdriven, rättade hon sig själv. Hon hade själv valt att gå därifrån.