För att inte råka säga något hon skulle ångra. För att inte ställa till med ett uppträde medan barnet hörde.
Mobilen vibrerade igen. Erik hade skickat ett meddelande, långt och rörigt, fullt av ursäkter som staplades på varandra. Han skrev att han bara hade velat väl, att han trodde hon skulle bli glad, att de ju var en familj och att pengar därför var något gemensamt.
Gemensamma pengar. Anna drog på munnen, men utan minsta glädje. De hade aldrig haft några gemensamma pengar. Det hade funnits hennes lön, hennes arbete, hennes slit – och hans utgifter, som hon i slutändan alltid betalade. Först nu såg hon det med obarmhärtig klarhet.
Hon reste sig från bänken, borstade av kappan och började gå mot tunnelbanan. Natten fick hon tillbringa hos en väninna. Och direkt nästa morgon skulle hon kontakta en jurist.
För det som hänt var inte bara ett intrång i hennes bostad. Den här dagen hade hon sett sin man sådan han faktiskt var. Och den bilden skrämde henne mer än alla främmande människor i hennes lägenhet.
Juristen som Anna träffade morgonen därpå var en kvinna i fyrtioårsåldern med skarp blick och en penna som hon oavbrutet snurrade mellan fingrarna. Hon hette Karin.
– Det här är obehagligt, men tyvärr inte helt ovanligt, sade hon medan hon gick igenom pappren. Din make har ingen rätt att disponera din enskilda egendom utan ditt godkännande. Inte ens om ni är gifta. Inte ens om han själv anser att han gör det för familjens bästa.
– Kan jag få bort honom därifrån? frågade Anna. Han är inte folkbokförd i bostaden, men han har ju bott där länge.
Karin nickade långsamt.
– Ja, det kan du. Men det blir mer komplicerat än att avhysa tillfälliga hyresgäster. Makar har i regel viss rätt att använda varandras bostad om det inte finns äktenskapsförord eller andra avtal. Men i ditt fall är det avgörande att lägenheten köptes före äktenskapet och tillhör dig personligen. Han har ingen äganderätt till den.
Anna lyssnade, och för varje mening kändes det som om något tungt sjönk djupare inom henne. Hon hade inte velat kasta ut Erik. Åtminstone hade hon inte velat det dagen innan. Men efter en sömnlös natt på väninnans soffa, efter att ha läst om hans meddelanden hundra gånger och sett hur de var fyllda av bortförklaringar och lögner, förstod hon att gränsen redan var passerad.
– Jag vill att han flyttar, sade hon med fast röst. Inte nödvändigtvis i dag, men snart. Och de där människorna, hyresgästerna, ska lämna lägenheten omedelbart.
Karin nickade igen och började steg för steg förklara vad Anna behövde göra. Anna antecknade, samtidigt som varje ord tycktes föra henne längre bort från det liv hon trott att hon hade. Det livet hade upphört kvällen innan, i samma ögonblick som hon öppnade ytterdörren och fick syn på främmande skor i hallen.
Två timmar senare var hon tillbaka i lägenheten. De andra var fortfarande kvar. Maria stod vid diskbänken och diskade, Johan satt vid köksbordet med en tekopp framför sig och pojken var uppslukad av sin telefon.
– Jag har talat med en jurist, sade Anna och gick in i vardagsrummet. Ni har två dagar på er. Därefter kan jag vända mig till polisen och till domstol. Jag vill helst slippa det, så försök hitta något annat så fort som möjligt.
Maria torkade händerna på en kökshandduk och kom ut till henne.
– Anna, lilla vän, vi letar redan. Johan ska åka och titta på ett rum i dag. Men du förstår… vi gav alla pengar till Erik. Depositionen och första månadshyran. Och nu svarar han inte ens när vi ringer.
– Det är inte mitt ansvar, svarade Anna, även om det drog ihop sig smärtsamt i bröstet. Jag gav er tre dagar, inte två. Använd dem.
Johan reste sig från stolen. Han var lång, blek och hade röda ögon efter en natt utan sömn.
– Finns det ingen möjlighet att du kan möta oss lite? frågade han. Bara en vecka, åtminstone?
– Nej, sade Anna och skakade på huvudet. Förlåt, men det här är mitt hem. Jag har aldrig hyrt ut det. Och jag vill kunna komma tillbaka hit.
– Men din man då? Maria tryckte händerna mot bröstet. Vad säger han om det här?
– Min man ska inte bo här längre, sade Anna.
Orden blev hängande i luften, tunga och oåterkalleliga. När hon hörde sig själv säga dem insåg hon att de var sanna.
– Så det argumentet gäller inte längre.
Hon gick in mot sovrummet, som fortfarande var låst med hänglås. Några nycklar hade hon inte, men hon ringde en låssmed. En timme senare kom han och öppnade dörren utan att ställa onödiga frågor.
Därinne rådde kaos. Erik hade uppenbarligen packat i panik. Garderobsdörrarna stod öppna, kläder låg utspridda och på golvet hade en gammal t-shirt hamnat i en slarvig hög. Men det värsta var inte röran. På nattduksbordet låg en bunt papper, hopdragen med ett gummiband.
Anna drog av bandet och började bläddra. Först såg hon en kopia av hyresavtalet med familjen som nu bodde där. Sedan en till kopia, men med andra namn. Och ytterligare en. Det här var alltså inte första gången Erik hade hyrt ut hennes lägenhet. Han hade gjort det under de senaste sex månaderna, varje gång för kortare perioder, tillräckligt försiktigt för att hon inte skulle märka något när hon var bortrest på sina sporadiska tjänsteresor.
Hon sjönk ner på sängen. Det kändes som om marken gav vika under henne på riktigt. I ett halvår hade han lurat henne. I ett halvår hade han släppt in främmande människor i hennes hem så fort hon åkte iväg. I ett halvår hade han påstått att han vattnade blommor och kontrollerade rören. I ett halvår hade han levt ett dubbelliv.
Telefonen ringde. Erik.
– Har du brutit upp dörren? frågade han utan att ens hälsa.
– Jag hittade dokumenten, sade Anna. Om jag förstår saken rätt har du hyrt ut min lägenhet tidigare också?
Tystnad. Lika lång som dagen innan. Och lika avslöjande.
– Jag tänkte berätta, pressade han till slut fram. Men jag vågade inte.
– Vad var du rädd för?
– Din reaktion.
– Med all rätt, sade Anna torrt. Var fick du mina nycklar ifrån?
– Jag gjorde kopior.
– När då?
– För länge sedan. Redan förra året.
Anna slöt ögonen. Hon mindes hur Erik under hela sommaren hade försvunnit iväg någonstans, kommit med påhittade ärenden och pratat om att han kanske hade fått in lite extra pengar. Hon hade trott att han hade skaffat ett extrajobb.