I själva verket hade han hyrt ut hennes lägenhet till främmande människor, tagit emot betalningen och sedan gjort av med pengarna på något hon inte ens kände till.
– Vart tog pengarna vägen? frågade hon.
– Vi behövde dem… jag betalade av skulder.
– Vilka skulder?
– Anna, inte så här. Inte nu. Vi kan väl träffas och prata ordentligt?
– Nej. Du svarar nu.
Erik tystnade till, började andas tyngre, och i samma ögonblick förstod Anna att han ljög. Eller åtminstone dolde något. Kanske ville han bara slippa säga rakt ut att pengarna hade gått till sådant hon helst inte ens ville föreställa sig.
– Du får tre dagar på dig, sade hon. Hämta dina saker. Jag antar att jag ska tacka dig för att du åtminstone lät mina privata papper och smycken vara i fred. Men nycklarna lägger du i brevlådan.
– Kör du ut mig? Förvåningen i hans röst lät äkta, nästan barnslig, som om det aldrig hade slagit honom att hans handlingar kunde få följder.
– Ja, svarade Anna. Det gör jag.
Hon avslutade samtalet, reste sig från sängen och började packa. Inte sina egna tillhörigheter, utan hans.
Två dagar senare var lägenheten tom. Hyresgästerna hade gett sig av. Johan hade fått tag i ett rum på ett studentboende i utkanten av stan, och Maria åkte dit tillsammans med sitt barnbarn, åtminstone för en tid, tills de kunde hitta något billigare. Anna gav dem till och med femhundra kronor till resan. Inte för att hon ömkade dem, utan för att hon inte orkade känna sig som ett monster.
Erik kom och hämtade sina saker mitt i natten. Han ringde inte, skickade inget meddelande och förvarnade inte. På morgonen hittade Anna nycklarna i brevlådan. Bredvid dem låg en hopvikt lapp med några få rader: ”Du har fel. Jag ville bara göra det bästa av situationen. Du uppskattar aldrig det jag försöker göra.”
Hon läste lappen en gång. Sedan en gång till. Därefter rev hon den i små bitar och slängde den bland soporna.
Det bästa av situationen. Hans försök. Han hade alltså lyckats övertyga sig själv om att det var omtanke att lura sin fru och hyra ut hennes bostad bakom hennes rygg. Anna blev inte ens förvånad längre. Under åtta år hade hon hunnit lära sig att Erik inte kunde ta ansvar för sina misstag. Det fanns alltid en förklaring, alltid någon annan som bar skulden.
Fast nu spelade det ingen roll längre.
En vecka senare lämnade Anna in ansökan om skilsmässa. Handlingarna skickades in till tingsrätten tillsammans med kopior på lägenhetens ägarpapper, kopior av de hyresavtal hon hade hittat i sovrummet och skärmdumpar från meddelanden där Erik själv erkände att han hyrt ut bostaden utan hennes samtycke.
Advokaten sade att processen borde gå snabbt. De hade inga gemensamma barn, och förutom lägenheten fanns det knappt någon egendom att tvista om. Bilen stod på Anna, och lånet på den betalade hon själv.
– Han kan ändå försöka invända, varnade Karin. Han kan kräva bodelning och påstå att det finns gemensam egendom. Men i praktiken har ni nästan ingenting som är gemensamt.
– Då får han försöka, svarade Anna. Det bekymrar mig inte.
Hon var inte längre arg. Ilskan hade brunnit ut redan den tredje dagen och lämnat efter sig en märklig, ovan tomhet. Åtta år var inte ingenting. Åtta år bestod av vanor, små ritualer, interna skämt, minnen från resor och kvällar då allt hade känts varmt och självklart. Även när en människa visar sig vara någon annan än den man trodde, går det inte att bara stryka henne ur sitt förflutna.
Men att låta honom stanna kvar i hennes liv var lika omöjligt.
Anna bytte lås i hela lägenheten. Hon installerade larm och satte upp en kamera i hallen. När hon därefter reste i jobbet kunde hon öppna en app i mobilen och se att ingen befann sig i hennes hem.
Blommorna lärde hon sig att ta hand om själv. Innan hon reste ställde hon krukorna i en balja med vatten och ordnade allt så gott det gick. Vitvaror och lampor kontrollerade hon via sitt smarta hem-system. Till och med soporna började hon bära ut själv, och det visade sig vara betydligt enklare än hon hade inbillat sig.
Ungefär en månad efter att skilsmässan gått igenom ringde Erik. Numret var nytt och okänt; hade hon vetat att det var han skulle hon aldrig ha svarat.
– Anna, hej, sade han. Rösten lät skuldmedveten, men det fanns fortfarande något fräckt i tonen. Hur är det med dig?
– Vad vill du? frågade hon utan att hälsa tillbaka.
– Jag bara… jag saknar dig. Kan vi inte ses?
– Varför skulle vi göra det?
Erik blev tyst en stund. Hon hörde hur han tvekade och letade efter rätt formulering.
– Jag vill be om ursäkt, sade han till slut. På riktigt. Jag gjorde fel. Jag har förstått det nu. Kanske kan du ge mig en chans?
– Har du förstått att du hyrde ut min lägenhet bakom ryggen på mig? Eller har du bara förstått att jag faktiskt slängde ut dig?
– Tja… både och.
– Nej, sade Anna. Du har inte förstått. Om du verkligen hade gjort det, skulle du inte ringa och be mig träffa dig. Då skulle du låta mig vara i fred.
Hon lade på och blockerade numret.
Samma kväll satt hon i köket med en kopp ingefärste och såg ut över staden. Fönstren vette mot en stillsam innergård där gamla lindar växte. Just nu stod grenarna kala mot himlen, men snart skulle våren komma, och då skulle träden blomma igen.
Anna funderade på vad som väntade henne nu. Arbetet fanns kvar. Lägenheten fanns kvar. Vännerna, resorna, hennes egna planer – allt det var fortfarande hennes. Den människa som borde ha stått vid hennes sida hade bara visat sig vara en tillfällig medpassagerare. Var det förödmjukande? Ja. Gjorde det ont? Också ja. Men det var inte slutet på livet.
Hon tänkte på sin mormor, som en gång hade lämnat lägenheten till henne. Mormor brukade säga: ”Egendom är inte det viktigaste, lilla Anna. Det viktiga är att hemmet är ditt. Inte bara på papperet, utan i själen. Om främmande människor tar över det, då är det inte längre ett hem.”
Då hade Anna inte riktigt förstått vad hon menade. Nu gjorde hon det.
Hon drack ur teet, sköljde koppen och gick in i sovrummet. På nattduksbordet låg en bunt nya papper. Skilsmässoansökan var registrerad och ärendet väntade på sin fortsättning. Anna öppnade mappen, läste igenom den sista sidan en gång till och lade sedan tillbaka allt på sin plats.
Det kommer att bli bra, tänkte hon. Inte genast, men så småningom. Och Erik… Erik hörde hemma i det förflutna. Där skulle han få stanna.
Nycklarna till lägenheten behövde ingen annan längre. Bara hon.