Ur bilen klev en socialsekreterare med en åttaårig flicka vid handen. Flickan hade ljust hår och allvarliga blå ögon som såg äldre ut än hennes år.
Anna Andersson gick genom fängelsets korridorer utan att gråta. Inte heller darrade hon. När hon passerade cellerna tystnade fångarna en efter en, som om något i hennes stillhet tvingade dem till respekt.
I besöksrummet satt Erik fastkedjad vid bordet, med handbojor runt handlederna. Han såg magrare ut än i Annas minnen, nästan ihålig, klädd i en urblekt orange fångdräkt som hängde löst över kroppen.
– Min lilla flicka… viskade han, och rösten brast när tårarna steg i hans ögon.
Anna tog några långsamma steg framåt. Hon sprang inte mot honom. Hon snyftade inte.
Hon bara stannade framför honom.
Sedan slog hon armarna om honom.
Under en hel minut sade ingen av dem ett ord.
Till sist lutade sig Anna nära hans öra och viskade något så lågt att ingen annan i rummet kunde uppfatta det.
Reaktionen fick vakterna att stelna.
Färgen försvann ur Eriks ansikte. En skakning gick genom hela hans kropp, från axlarna ner till händerna. Han stirrade på sin dotter, och i blicken fanns både ren skräck och ett plötsligt, brinnande hopp.
– Är du säker? frågade han med en röst som knappt bar.
Anna nickade.
I nästa sekund for Erik upp så hastigt att stolen välte bakåt och slog hårt i golvet.
– Jag är oskyldig! skrek han. – Nu kan jag bevisa det!
Vakterna rusade fram, övertygade om att han försökte göra motstånd. Men Erik kämpade inte mot dem. Han grät. Inte stilla, utan våldsamt, förtvivlat, på ett sätt som inte liknade den tomma hopplöshet som hade följt honom under de senaste fem åren.
Lars Johansson såg allt på säkerhetsmonitorn.
Något hade förändrats.
Inom en timme fattade han ett beslut som kunde kosta honom hela karriären. Han ringde till riksåklagarens kansli i Texas och begärde att avrättningen skulle skjutas upp i 72 timmar.
– Vilka nya bevis talar vi om? krävde rösten i andra änden.
Lars höll blicken fäst vid den frysta bilden på skärmen: Annas ansikte.
– Ett barn, svarade han lågt, och lät orden hänga kvar i luren.