som hade blivit vittne till något, sade han dämpat. – Och jag börjar tro att vi har skickat fel man till dödscellen.
Drygt trettio mil därifrån, i en förort till Dallas, höll den sextioåttaåriga pensionerade försvarsadvokaten Karin Lindberg på att tappa kaffekoppen när nyhetsinslaget dök upp på tv-skärmen.
Tidigt i sin karriär hade hon misslyckats med att rädda en oskyldig man. Det misstaget hade aldrig släppt taget om henne; det hade följt henne som en skugga genom årtiondena.
När kameran fångade Erik Anderssons blick på skärmen kände hon igen uttrycket omedelbart. Det var samma tomma, förtvivlade klarhet hon sett en gång tidigare.
Innan kvällen var över satt Karin böjd över akterna från mordet på Eriks hustru, ett fall som legat orört i fem år.
Det hon upptäckte fick oron att växa.
Åklagaren som en gång hade drivit igenom domen mot Erik – mannen som numera bar titeln domare Magnus Bergström – hade haft privata affärsförbindelser med Eriks yngre bror, Johan Andersson. Det var dessutom Johan som, strax efter Eriks gripande, hade fått ta över större delen av föräldrarnas förmögenhet.
Än mer förbryllande var spåren efter Maria Andersson. Under veckorna före sin död hade hon granskat ekonomiska rapporter, kontoutdrag och juridiska handlingar, som om hon hade varit nära att avslöja något.
Karin började se sambanden mellan detaljer som andra antingen missat eller valt att inte se.
Samtidigt hade Anna, efter besöket i fängelset, sjunkit in i total tystnad. På det statliga barnhem där hon bott i sex månader – medan farbror Johan formellt stod som vårdnadshavare – svarade hon inte längre med ord. Hon ritade.
En av teckningarna skilde sig från de andra.
Den föreställde ett hus. En kvinna låg på golvet. Över henne böjde sig en man i blå skjorta. Längre bort, nästan gömd i korridoren, syntes en liten gestalt.
Erik hade aldrig ägt någon blå skjorta.
Johan bar däremot nästan alltid en.
När det återstod mindre än trettio timmar till avrättningen fick Karin ett samtal från en man som varit försvunnen i fem år: Peter Axelsson, familjens tidigare trädgårdsmästare.
– Jag såg vad som hände den där natten, sade han.