– Ursäkta, vem söker ni? frågade en rundlagd kvinna i morgonrock och stack försiktigt ut huvudet i hallen.
Anna blev stående på tröskeln till sin egen lägenhet med handen hårt sluten kring handtaget på den tunga resväskan. Nyckeln hade glidit in utan minsta motstånd, låset hade klickat upp precis som vanligt. Men i stället för den välbekanta doften av hemma – blommor, kaffe och den svaga tonen av hennes parfym – möttes hon av en främmande lukt.
– Jag söker ingen, svarade Anna, medan det kändes som om golvet försvann under henne. – Jag bor här.
Kvinnan i morgonrocken, kanske runt femtio, med papiljotter i håret och skräckslagna ögon, tog ett steg bakåt som om hon just sett ett spöke.
– Bor här? upprepade hon, och rösten började darra. – Men vi hyr ju den här lägenheten av ägaren. Vi har kontrakt, betalningskvitton och alltihop…
Anna gick in. Först ett steg, sedan ett till. Väskan föll tungt ner mot golvet med en dov smäll. Hon fortsatte genom hallen och registrerade, nästan mekaniskt, allt som hade förändrats. På klädhängaren hängde jackor hon aldrig sett förut. Vid väggen stod ett par herrsneakers och små barnsandaler. Från köket hördes porslin som skramlade och röster som pratade.
– Mamma, vem är det som kom? ropade en man i trettioårsåldern och tittade ut i hallen. Han bar mjukisbyxor och en urtvättad, uttänjd t-shirt. När han fick syn på Anna stelnade han till. – Vem är du?
– Erik! utbrast kvinnan i morgonrock och vände sig mot honom. – Hon säger att hon bor här!
Anna gick långsamt förbi dem och såg in i rummen. I vardagsrummet, där hennes älskade soffa stod – den som hon hade sparat så länge till – satt en pojke på kanske sju år på golvet och byggde med klossar. Teven stod på med alldeles för hög volym. På soffbordet, där hennes inbundna coffee table-böcker brukade ligga, stod nu plasttallrikar med matrester och muggar med använda tepåsar.
– Ni går härifrån, allihop, sade Anna lågt och behärskat, trots att allt inom henne kokade.
– Vi tänker inte gå någonstans, svarade mannen som hette Erik och lade armarna i kors över bröstet. – Vi har betalat en månad i förskott. Vi har ett avtal. Vem är du egentligen?
Kvinnan hade redan hunnit samla sig. Rädslan i hennes ansikte hade ersatts av vaksamhet.
– Vi hyr bostaden av Lars, sade hon med fastare röst. – Vi har hans personuppgifter och ett kvitto från honom. Har du några invändningar får du ta det med honom.
Lars.
Anna slöt ögonen och försökte stå emot illamåendet som steg upp genom kroppen. Lars var hennes man. Lars, som hon hade levt tillsammans med i åtta år. Mannen hon hade anförtrott nycklarna när hon reste iväg på en tre veckor lång tjänsteresa. Mannen som hade lovat att vattna blommorna och kontrollera att inget strulade med rören.
– Så de bor här? frågade hon tyst, utan att egentligen rikta orden till någon.
– För tredje veckan nu, svarade Erik. – Vi flyttade in den nionde. Vad är problemet? Vi har inte rört något som inte är vårt. Ägarens saker står kvar. Vi skrev till och med under papper på att vi ansvarar för att allt bevaras i gott skick.
Anna öppnade ögonen och lät blicken glida mot sovrummet. Dörren var stängd. På den hängde ett hänglås.
– Och det där? frågade hon och nickade mot låset.
– Ägaren sa att han hade privata saker där inne, svarade Erik med en axelryckning. – Han förbjöd oss att gå in och behöll nyckeln själv.
Ägaren.
Inombords drog Anna på munnen, men leendet var bittert. Det var hon som ägde den här lägenheten. En tvåa mitt i stan, ärvd efter mormor, som hade sparat till den under nästan hela sitt liv. Det var Anna som hade ordnat alla papper, betalat skatten och bekostat renoveringen. Och nu stod någon Lars och uppträdde som om allt tillhörde honom.
Hon tog upp mobilen. Lars svarade inte. Inte efter första signalen. Inte efter femte. Anna skrev ett meddelande: ”Jag är hemma. Det bor främmande människor i min lägenhet. Förklara dig.” Sedan tryckte hon på skicka.
– Lyssna på mig, sade hon och vände sig mot kvinnan i morgonrocken. Hon ansträngde sig för att låta stadig, även om rösten vibrerade. – Jag heter Anna. Den här bostaden är min. Jag har inte hyrt ut den och jag har inte gett någon rätt att hyra ut den. Personen som skrev avtal med er är min man. Han hade ingen laglig rätt att göra det.
Kvinnans ansikte tappade färg. Erik däremot blev röd i ansiktet och tog ett steg fram.
– Det där är ert familjebråk, sade han hårt. – Vi har ett kontrakt. Vi har betalat tolv tusen femhundra kronor, plus deposition. Vi tänker inte flytta.
– Jo, det gör ni, svarade Anna lika lugnt. – Ni har två timmar på er att packa.
– Men vad fan…
– Erik, avbröt kvinnan och grep tag i hans arm. – Låt bli. Ring Lars, så får han förklara allt.
Men Lars svarade inte. Inte på samtal, inte på meddelanden. Han var borta, som uppslukad av jorden. Anna ringde hans mamma, hans syster och en vän till honom. Ingen visste var han fanns.
”Han sa att han hade en brådskande tjänsteresa”, sade svärmodern med en ton som om det borde förklara saken.
Tjänsteresa.
Anna log snett igen, men den här gången fanns där knappt något leende kvar – bara kyla och ilska. Det var hon som arbetade på ett stort företag och reste i jobbet varannan eller var tredje månad. Han däremot hade en halvtidstjänst på något obetydligt litet kontor, drog in småpengar och hade i alla år låtit henne bära deras gemensamma liv på sina axlar.
Lägenheten var hennes. Bilen var visserligen köpt på kredit, men även den betalade hon av på själv. Till och med deras semestrar hade bekostats av hennes pengar.
– Börjar ni packa, eller ska jag ringa polisen? frågade Anna och gick in i köket.
På bordet, där hennes favoritvioler en gång hade stått, tronade nu en stor glasburk med saltgurka bredvid en smutsig stekpanna.
Pojken i vardagsrummet hade slutat leka. Han stirrade skrämt på henne under skärmen på sin keps.
– Mamma, ska vi åka härifrån? frågade han med tunn röst.
Kvinnan i morgonrocken var uppenbarligen hans mormor.