Hon sjönk ner på huk framför pojken och lade händerna mjukt på hans axlar.
– Det är ingen fara, Johan. Vi ordnar det här nu. Allt kommer att lösa sig.
Anna knöt händerna så hårt att naglarna skar in i handflatorna. Hon tyckte synd om dem, hur rasande hon än var. De här människorna hade klivit rakt in i någon annans liv utan att förstå det. De bar inte skulden för att Lars hade visat sig vara… vad? Bedragare? Skojare? Eller bara en man som tyckte att han kunde tjäna pengar på hennes egendom utan att ens be om lov.
Hon gick in i badrummet. Hennes handdukar var borta. På krokarna hängde i stället främmande, tunna frottéhanddukar, billiga och urtvättade. Schampon, krämer, skrubbar – allt hon brukade ha där hade försvunnit. I hörnet stod en potta för barn. Ovanpå tvättmaskinen låg ett par herrstrumpor.
När Anna kom ut igen tog hon fram mobilen och slog numret till områdespolisen. Det var ingen idé att fortsätta gräla med Erik. Det här måste hanteras lagligt.
Efter fyrtio minuter stod en polis i hallen. Han var ung, med trötta ögon och ett anteckningsblock i handen. Först lyssnade han på Anna. Sedan hörde han på hyresgästerna. Därefter granskade han deras avtal, där hyresvärden angavs som ”Lars Bergström”, Annas make.
– Har ni handlingar som visar att bostaden tillhör er? frågade han Anna.
– Självklart.
Hon öppnade väskan som fortfarande stod ouppackad i hallen och tog fram en mapp. Ägarbevis. Utdrag ur fastighetsregistret. Kvitton på betalda skatter och avgifter. Allt stod i hennes namn.
Polisen vände sig mot hyresgästerna.
– Det här är en mycket olycklig situation. Men ni har flyttat in utan ägarens samtycke. Personen som hyrde ut lägenheten hade ingen rätt att göra det. Ni måste lämna bostaden.
– Men vi har ju betalat! utbrast Erik. – Tvåtusen femhundra kronor! Och femhundra i deposition! Vi har kvitto!
– Då får ni rikta era krav mot den person som tog emot pengarna, förklarade polisen lugnt. – Ni kan stämma honom eller göra en polisanmälan om bedrägeri. Men ni har inte rätt att bo kvar i någon annans lägenhet. Det blir egenmäktigt förfarande.
– Egenmäktigt? skrek Erik nu. – Vi skrev ju kontrakt! Han fyllde i sina passuppgifter!
– Ett kontrakt med någon som inte är ägare, upprepade polisen utan att höja rösten. – Och som dessutom inte haft fullmakt från ägaren att hyra ut bostaden. Ett sådant avtal är ogiltigt.
Kvinnan i morgonrocken började gråta. Pojken brast också i gråt och tryckte sig mot hennes knän.
– Vart ska vi ta vägen? snyftade hon. – Vi kom hit från en annan del av landet, Erik hade fått jobb… Vi har ingenting annat!
Anna såg på dem, och något värkte till i bröstet. Hon ville inte kasta ut människor på gatan. Samtidigt kunde hon inte låta dem stanna i hennes eget hem, i ett hem där hon själv plötsligt behandlades som en främling.
– Vad heter ni? frågade hon kvinnan.
– Maria.
– Maria, jag ger er tre dagar, sade Anna och hörde själv hur främmande och hård hennes röst lät. – Tre dagar att hitta någon annanstans att bo. Det är mer än lagen kräver, men jag vill inte att ert barnbarn ska behöva sova på en station.
Polisen kastade en hastig, förvånad blick på henne, men sade ingenting.
Erik öppnade munnen för att protestera, men Maria grep tag i hans arm och viskade något dämpande till honom.
Anna skrev en anmälan för hand, lämnade kopior av sina dokument till polisen och gick ut i trapphuset. Där lutade hon sig mot den kalla väggen och blundade ett ögonblick.
Mobilen vibrerade. Äntligen Lars.
– Anna, hetsa inte upp dig, sade han.
Hans röst lät skyldig, men inte ens i närheten av så skyldig som hon hade velat höra.
– Var är du? frågade hon.
– På tjänsteresa. De skickade i väg mig akut.
– Ljug inte. Jag ringde ditt jobb. Ingen har skickat dig någonstans.
Tystnaden som följde blev lång. Klumpig. Avslöjande.
– Anna, jag kan förklara allt. Det är bara… vi har haft det svårt ekonomiskt. Jag tog initiativ för att hjälpa till.
– Att ta initiativ är att diska eller gå ut med soporna, sade hon, och rösten darrade av behärskad vrede. – Att hyra ut någon annans lägenhet till främlingar är ett brott, om du inte visste det.
– Brott? Vad pratar du om? Jag ordnade hyresgäster. De betalar. Vi får ordning på ekonomin…
– Ekonomin, upprepade Anna långsamt. – Du bestämde dig alltså för att rädda vår ekonomi med min lägenhet. Utan att fråga. Utan att säga ett ord. Du lämnade inte ens nycklarna. Du satte lås på mitt sovrum, som om det inte var jag som äger det här stället.
– Anna, vi borde ses och prata.
– Nej. Vi pratar nu. Och du ska svara på en enda sak: var är nycklarna till min lägenhet? Till sovrummet? Till låset du satte dit?
– Jag har dem.
– Då kommer du hit och öppnar. Annars ringer jag en låssmed och bryter upp dörren. Men då ska du veta en sak: efter det sätter du aldrig din fot här igen.
Lars blev tyst ännu en gång. Anna hörde hur han andades, tungt och ryckigt, som om han hade sprungit.
– Du kan inte göra så här, sade han till slut. – Vi är faktiskt gifta.
– Jo, det kan jag, svarade Anna och avslutade samtalet.
Hon gick nerför trapporna, kom ut på gården och satte sig på bänken utanför porten. Därifrån såg hon upp mot fönstren till sin egen lägenhet. Ljuset brann i vardagsrummet; hyresgästerna hade inte släckt. Det lyste även i köket. Anna föreställde sig hur främmande människor satt vid hennes bord, sov på hennes soffa och använde hennes saker som om allt tillhörde dem.
Hon mindes hur hon åtta år tidigare, stolt och lycklig, hade visat lägenheten för Lars. Hur de tillsammans hade valt tapeter, möbler och gardiner. Hur han hade sagt: ”Här kommer vi att få det bra.” Och hur hon hade trott honom, trott på varje ord, varje löfte.
Nu satt hon på en kall bänk utanför huset, utestängd från sitt eget hem av människor hon aldrig hade träffat. Nej, utestängd var fel ord, rättade hon sig själv. Hon hade gått därifrån frivilligt, för att inte säga något hon skulle ångra och för att inte ställa till en scen inför barnet.