Hennes hem hade han släppt in främmande människor i, tagit betalt för det och sedan låtit pengarna försvinna åt ett håll hon inte kände till.
– Vad gjorde du av pengarna? frågade hon.
– Vi behövde dem… jag betalade av skulder.
– Vilka skulder?
– Anna, inte så här. Vi kan väl träffas och prata ordentligt?
– Nej. Du berättar nu.
Lars tystnade, började andas tyngre, och i samma stund förstod Anna att han ljög. Eller åtminstone dolde en del av sanningen. Kanske ville han bara inte säga rakt ut att pengarna gått till något hon helst inte ens ville föreställa sig.
– Du får tre dagar, sade hon. Hämta dina saker. Tack för att du åtminstone inte rörde mina privata papper och smycken. Men lägenhetsnycklarna lägger du i brevlådan.
– Kastar du ut mig? Förvåningen i hans röst lät äkta, nästan barnslig, som om tanken på följder aldrig hade slagit honom.
– Ja, svarade Anna. Det är precis vad jag gör.
Hon avslutade samtalet, reste sig från sängen och började packa. Inte sina egna saker, utan hans.
Två dagar senare var lägenheten tom igen. Hyresgästerna hade flyttat. Erik hade lyckats ordna ett rum på ett studentboende i utkanten av stan, och Maria tog med sig barnbarnet dit tills vidare, åtminstone tills de hittade något billigare. Anna gav dem till och med femhundra kronor till resan. Inte för att hon drevs av medlidande, utan för att hon inte stod ut med att känna sig som ett monster.
Lars hämtade sina tillhörigheter mitt i natten. Han ringde inte, skrev inte, förvarnade inte. På morgonen hittade Anna nycklarna i brevlådan, tillsammans med en kort lapp: ”Du har fel. Jag ville bara göra det bästa. Du uppskattar aldrig det jag försöker göra.”
Hon läste orden två gånger. Sedan rev hon sönder pappret och kastade bitarna i sopnedkastet. Ville göra det bästa. Hans försök. Han försökte alltså få det till att det var omtanke att bedra sin fru och hyra ut hennes bostad bakom hennes rygg. Anna blev inte ens förvånad. Under åtta år hade hon hunnit vänja sig vid att Lars saknade förmågan att ta på sig skuld. Han hittade alltid en förklaring. Alltid fanns det någon annan som bar ansvaret.
Men nu spelade det ingen roll längre.
En vecka senare lämnade Anna in ansökan om skilsmässa. Handlingarna skickades till tingsrätten, tillsammans med kopior på ägarpapperen till lägenheten, kopior av hyresavtalen som hon hade hittat i sovrummet och skärmdumpar från konversationer där Lars själv erkände att han hyrt ut bostaden utan hennes samtycke.
Advokaten förklarade att processen troligen skulle gå snabbt. De hade inga gemensamma barn, och det fanns knappt någon egendom att dela utöver lägenheten, som dessutom var hennes. Bilen stod också på Anna, med ett lån som hon själv hade betalat månad efter månad.
– Han kan försöka bestrida det, varnade Karin. Han kan begära bodelning och hävda att det finns gemensam egendom. Men i praktiken finns det nästan ingenting att dela.
– Då får han försöka, sade Anna. Det bekommer mig inte.
Hon var inte längre arg. Vreden hade brunnit ut redan efter tre dagar och lämnat efter sig en märklig, främmande tomhet. Åtta år var inte lite. Åtta år var vanor, små ritualer, interna skämt, minnen från resor och kvällar då allt hade känts varmt och tryggt. Även när en människa visar sig vara någon annan än man trott går det inte att bara sudda ut honom ur minnet.
Men det betyder inte att han får stanna i ens liv.
Anna bytte lås i hela bostaden, lät installera larm och satte upp en kamera i hallen. När hon därefter reste bort i jobbet öppnade hon appen i mobilen och såg själv att ingen rörde sig i hennes hem.
Blommorna lärde hon sig ta hand om på egen hand. Före avfärd ställde hon krukorna i ett vattenfyllt kar så att de skulle klara sig. Vitvaror och el kontrollerade hon via sitt smarta hem-system. Till och med soporna började hon bära ut själv. Det visade sig vara betydligt enklare än hon hade fåtts att tro.
En månad efter skilsmässan ringde Lars. Numret var nytt och okänt; hade hon förstått att det var han skulle hon aldrig ha svarat.
– Anna, hej, sade han. Rösten lät på samma gång skuldmedveten och oförskämd. Hur är det med dig?
– Vad vill du? frågade hon utan att hälsa tillbaka.
– Jag bara… jag saknar dig. Kan vi ses?
– Varför då?
Han teg en stund. Hon hörde hur han drog ut på tiden, hur han letade efter rätt formulering.
– Jag vill be om ursäkt, sade han till slut. På riktigt. Jag gjorde fel. Jag har förstått det nu. Kanske kan du ge mig en chans?
– Har du förstått att du hyrde ut min lägenhet bakom min rygg? Eller har du förstått att jag faktiskt kastade ut dig?
– Tja… båda delarna.
– Nej, sade Anna. Du har inte förstått någonting. Om du verkligen hade gjort det, skulle du inte ringa och be om att få träffa mig. Då skulle du låta mig vara i fred.
Hon lade på och spärrade numret.
Samma kväll satt hon i köket med en kopp ingefärste mellan händerna och såg ut över staden. Fönstren vette mot en stillsam innergård där gamla lindar växte. Nu stod grenarna kala, men snart skulle våren komma, och då skulle träden slå ut igen.
Anna tänkte på framtiden. Arbetet fanns kvar. Lägenheten fanns kvar. Vännerna, resorna, hennes eget liv – allt det var fortfarande hennes. Den människa som skulle ha stått bredvid henne hade visat sig vara en tillfällig medpassagerare. Var det bittert? Ja. Gjorde det ont? Också ja. Men det var inte slutet på världen.
Hon mindes sin mormor, hon som en gång hade lämnat lägenheten till henne. Mormodern brukade säga: ”Egendom är inte det viktigaste, lilla Anna. Det viktiga är att hemmet verkligen är ditt. Inte bara på papperet, utan i själen. Om främmande människor bor där, då är det inte längre ett hem.”
Då hade Anna inte förstått vad hon menade. Nu gjorde hon det.
Hon drack upp teet, sköljde ur muggen och gick in i sovrummet. På nattduksbordet låg en bunt nya handlingar. Skilsmässoansökan var registrerad och väntade på behandling. Anna öppnade mappen, läste igenom sista sidan ännu en gång och lade sedan tillbaka allt.
Det kommer att bli bra, tänkte hon. Inte genast, men så småningom. Och Lars… Lars hörde hemma i det förflutna. Precis där han skulle vara.
Nycklarna till lägenheten behövde ingen annan längre.
Bara hon.