— Du får knappast armen avsliten av att hjälpa till när gästerna kommer! fräste svärmodern åt sin sonhustru. Men hon hade valt fel person att ge sig på.
— Emma, du gör ju ändå ingenting. Du sitter hemma med barnet hela dagarna, brukade Karin upprepa. — Är det verkligen så ansträngande för en ung och rask kvinna att hjälpa mig när jag ber om något? Jag begär inte det omöjliga. Vi är faktiskt en familj nu, men du beter dig, förlåt att jag säger det, som om du vore en främling.
— Jag har också mer än nog att göra! Med ett litet barn kan man inte ens sitta still i en minut. Det vet du mycket väl, men ändå ska du jämt lägga saker på mig, svarade Emma utan att vika undan.
— Äsch, det där är bara ursäkter. Du gör det, och världen går inte under för det, fortsatte Karin envist.
— Jag har inte tid, höll Emma fast vid.
På morgnarna ringde svärmodern ofta.
— Köp lite mat åt mig. Jag har skickat listan på sms, sade hon, som om Emmas invändningar inte existerade.
— Nej, jag ska precis gå med Lucas till barnläkaren, svarade Emma irriterat.
— Men då så! Du går ju förbi affären ändå. Plocka bara med dig det som står på listan. I kväll kan Johan komma och hämta det och köra det till mig. Enklare än så blir det inte, och ändå gör du en stor sak av allt, protesterade Karin. — Med min förkylning ska jag väl inte behöva springa runt i butiker?
— Du dör inte av lite frisk luft. Tvärtom kan det göra dig gott. För mig passar det däremot inte alls. Och jag tänker inte släpa runt ett sjukt småbarn i en mataffär.
— Varför måste du krångla till allt, Emma? Det tar tio minuter, inte mer! envisades svärmodern. — Men du ska förstås bråka.
Till slut sade Emma alltid nej, och Karin blev rasande och beklagade sig sedan inför sin son över hans ”hjärtlösa” hustru.
En dag kom Johan med ännu ett önskemål.
— Emma, mamma bad att du skulle gå över till henne i dag. Hon behöver hjälp med att putsa fönstren inför helgen. Kan du göra det? Jag stannar hemma med Lucas under tiden.
— Aldrig i livet! Och vem ska putsa mina fönster? Din mamma eller Pusjkin? utbrast Emma upprört. — Jag har inte ens hunnit börja storstäda här hemma, för det dyker upp något hela tiden. Har jag inte nog med bekymmer? Varför hänger din mamma alltid över mig? Hon kan anlita en städfirma. Eller tvätta dem själv. Hon är varken grevinna eller hundra år gammal.
— Snälla Emma, gå dit bara, bad Johan och försökte låta övertalande. — Annars kommer hon att tjata hål i huvudet på mig.
— Nej. Jag har sagt nej, och det betyder nej. Emma var orubblig.
Nästa gång hittade Karin på ett nytt uppdrag.
— Lilla Emma, i min garderob, du vet den där jättestora inbyggda, har det samlats massor av kläder. Allt är dyrt, märkesplagg, välskött och av bra kvalitet. Många använder jag inte längre.