Skulle du kanske kunna komma förbi och hjälpa mig att sortera ut dem? Det du tycker om får du gärna ta med dig hem och använda, sade Karin och försökte listigt locka dit sin svärdotter.
— Knappast. Jag går inte omkring i andras avlagda kläder, och absolut inte i en gammal tants. Jag har mer än nog av egna saker.
— Vem är det du kallar gammal tant? Karin tog genast åt sig. — Jag vill bara upplysa dig om att jag nyss har passerat femtio, och jag ser fortfarande mycket ungdomlig ut. Det säger alla. Själv känner jag mig som trettio… fem, lade hon till efter en liten tvekan. — Högst fyrtio. Men du uppför dig respektlöst mot mig. Det har jag faktiskt påpekat för min son flera gånger.
— Ja, gör det, berätta på bara! avbröt Emma vasst. — Varför vara blygsam? Säg som det är: ni känner er som arton! Om det vore sant skulle ni inte jaga mig hela tiden med ert gnäll om att ni mår dåligt och att jag måste hjälpa till. Jag tänker inte komma hem till er. Ni får rota i era trasor själv.
— Emma, du är både oförskämd och hänsynslös. Vad har du fått för uppfostran egentligen? Du visar inte minsta respekt för kvinnan som gav livet åt mannen du älskar!
— Jo då, det gör jag visst. Jag är bara van vid att säga sanningen.
Efter varje sådan ordväxling ringde Karin upp Johan och ägnade lång tid åt att beklaga sig över sitt ensamma, sorgliga liv.
Och sanningen var att Emmas svärmor faktiskt var ensam. Några år tidigare hade hennes man lämnat henne och flyttat ihop med en kollega. Dessutom, tvärtemot vad man kanske skulle föreställa sig, var det inte någon ung, utmanande blondin han hade gått till. Nej, det var en stillsam, hemtrevlig kvinna som till och med var aningen äldre än han själv. Helt färglös, enligt den före detta hustruns bestämda uppfattning.
Länge kunde Karin inte begripa vad som hade hänt med hennes man. Hon tog sig till och med till hans kontor för att få se rivalen med egna ögon. Hon ville förstå vad det kunde finnas för märkvärdigt hos en kvinna som var äldre både än henne och än mannen.
Men konkurrenten visade sig vara fullständigt alldaglig. En grå, obetydlig liten mus, en sådan som försvinner i mängden utan att lämna minsta spår efter sig. Inte ens händerna var välskötta. Hon hade ingen elegant manikyr som förvandlade fingrarna till nätta, älvlika händer.
Karin stod där förkrossad och häpen och jämförde sin egen omsorgsfullt vårdade uppenbarelse med synen framför sig. Hon kunde inte förstå hur den andra kvinnan kunde vara oberörd av att hennes händer såg nästan manliga ut. Ögonbrynen var kraftiga och ojämna, håret slarvigt, dåligt färgat och i uppenbart behov av ett besök hos frisören.
För Karin, som under hela sitt vuxna liv hade vakat över sitt utseende med nästan svartsjuk noggrannhet, blev mötet fullständigt förvirrande.
När hon lämnade byggnaden där hennes man arbetade gick hon som i dimma. Det var som om något brast inom henne.