Hela den ordning som hennes liv tidigare hade vilat på föll sönder. Karin kunde inte begripa hur det ens var möjligt att Johan hade valt bort henne för en sådan kvinna.
Tre år efter att maken lämnat henne meddelade deras son att han tänkte gifta sig. Karin hade fortfarande inte helt hämtat sig från sveket från den person som stått henne närmast, och tanken på att bli helt ensam skrämde henne mer än hon ville erkänna. I början försökte hon till och med övertala sonen att skjuta upp bröllopet.
— Mamma, vad håller du på med? Allt är redan bestämt. Emma och jag älskar varandra. Datumet är satt. Hur länge tycker du att vi ska vänta?
— Men ni kan väl åtminstone bo hos mig ett tag? — försökte hon, med en röst som nästan lät bedjande.
— Nej, det går inte. Emma vill inte det. Hon sa från första början att vi ska ha ett eget hem, utan att bo under samma tak som någon av våra föräldrar, svarade Johan.
När barnbarnet sedan föddes och Johan naturligt nog fick mindre tid över för sin mor, började Karin allt oftare framställa sig själv som hjälplös. Hon behövde ständigt något. En liten tjänst, ett ärende, lite sällskap, någon som kom förbi.
Egentligen längtade hon efter något helt annat. Hon ville återigen vara den person allt kretsade kring. Hon ville hålla i trådarna, bli rådfrågad, bli omhändertagen, känna sig oumbärlig. Precis som förr, när både maken och sonen fanns vid hennes sida och hennes minsta önskan togs på allvar.
— Johan, be Emma komma hit. Jag måste tala med henne om något viktigt, sa Karin i telefonen och valde den här gången en mer listig väg.
Efter en stund hördes Emmas röst i luren. Hon lät redan irriterad, eftersom hon var mitt uppe i att ta hand om den lille.
— Ja, vad gäller det?
— Emma, kan du komma över till mig i kväll, när Johan har kommit hem från jobbet? började Karin lågt.
— Varför då? frågade Emma kort.
— Jag har blivit dålig. Jag mår verkligen fruktansvärt. Det snurrar i huvudet, blodtrycket är alldeles för högt. Och hjärtat… det värker också.
— Ring vårdcentralen eller en läkare. Vad ska jag göra åt saken?
— Det har jag redan gjort. Självklart har jag ringt. De skrev ut en massa mediciner. Någon måste hämta dem åt mig, fortsatte Karin, nu med darr på rösten som om hon var nära att börja gråta.
— Nuförtiden kan man få nästan allt hemlevererat. Beställ det bara, så är problemet löst.
— Emma, hur kan du vara så hård? Jag ber ju bara att du kommer hit en liten stund. Jag saknar mänsklig värme, någon att prata med. Om du bara sitter hos mig i fem eller tio minuter kommer jag må bättre. Snälla?
— Då får din son komma, svarade Emma utan att ge efter.
— Johan kan inte ge sprutor. Och jag behöver en injektion. Kom nu. Jag väntar på dig.
Karin avslutade samtalet innan Emma hann protestera mer. Emma berättade genast för sin man vad som hade sagts, och hon sparade inte på orden när hon förklarade exakt vad hon tyckte om hans mor.
Ändå bestämde hon sig senare på kvällen, när Johan kommit hem från arbetet, för att gå bort till svärmodern. Vädret var dessutom ovanligt milt och skönt. Och ärligt talat kändes det inte helt fel att få lämna hemmets sysslor, barnskrik och alla måsten för en kort stund.
På vägen stannade hon till vid apoteket och köpte allt som Johans mor påstod sig behöva. Listan hade Karin, precis som vanligt, skickat till hennes telefon.