När Emma klev in i lägenheten var hennes första impuls att säga precis allt hon hade gått och burit på. Hon ville kasta ur sig ilskan, utan filter och utan att väga orden. Men i sista sekund bet hon ihop. I stället bestämde hon sig för att avvakta och se hur långt den här farsen egentligen skulle drivas.
Karin satt i vardagsrummet tillsammans med två gamla väninnor. Alla tre skrattade högt och pratade ivrigt om något som uppenbarligen roade dem mycket.
— Åh, där är ju lilla Emma! Duktig flicka. Vad har du i påsen? Medicinerna? Köpte du allt som stod på listan? Bra, bra, ställ det där på byrån, kvittrade den ”sjuka” svärmodern glatt.
Emma såg på henne en lång sekund.
— Jag förstår. Du verkar redan må betydligt bättre. Då behövs väl ingen injektion heller, antar jag?
Karin slog ut med händerna som om frågan var fullständigt orimlig.
— Men snälla nån, vad säger du? Bättre? Nej, verkligen inte! Jag tänkte bara sitta en liten stund med mina väninnor när de nu äntligen lyckades ta sig hit. Sjukdomen springer ingenstans. Den kan jag ta itu med i morgon också.
— Vilken praktisk livsfilosofi, sade Emma torrt och drog på munnen utan att le. — Då önskar jag er en trevlig kväll. Jag går hem.
— Går? ropade Karin genast. — Vart skulle du gå? Vem ska duka åt oss då? Vem ska skära upp salladen, osten och korven? Kom igen nu, gå ut i köket och sätt fart. Rosta några brödskivor till mina favoritsmörgåsar också. Skölj grönsakerna och hacka dem fint. Du ser väl att jag har gäster? Jag hinner inte, och dessutom mår jag ju dåligt. Stå inte där som en lyktstolpe, rör på dig!
Emma stirrade på henne, nästan mållös av häpnad.
— Ursäkta? Nej, det där kan du glömma. Dina order kan du spara till någon som bryr sig. Jag kom hit därför att jag trodde att du faktiskt var sjuk. Men nu ser jag att allt är som vanligt. Du spelar samma spel som alltid. Så jag tänker gå, och du kan fortsätta roa dig bäst du vill. Men drick inte för mycket bara, annars skjuter blodtrycket i höjden igen.
Karin hann börja protestera, men Emma lyssnade inte. Hon vände på klacken, gick ut i hallen och slog igen ytterdörren bakom sig med en smäll som ekade genom lägenheten.
I vardagsrummet blev det först tyst. Sedan brast en av väninnorna ut i skratt.
— Men Karin, betyder det där att vi måste duka själva nu? Och fixa maten? Din svärdotter gav dig alltså kalla handen? Herregud, du är allt bra på att hitta på historier! Vi trodde nästan på dig när du sa att hon skulle rusa hit och passa upp på dig som en liten betjänt.
Den andra väninnan fnissade och skakade på huvudet.
— Hon satte dig verkligen på plats, lilla Emma. Och ärligt talat, det förtjänade du. Man ska inte bli för självsäker, min vän.
Karin drog surt ihop munnen.
— Hon visade bara sitt rätta jag igen, muttrade hon. — Svår människa. Besvärlig och trotsig. Jag ska nog tala med henne senare och lära henne hur man visar respekt för sin svärmor.
— Kom igen nu, res dig upp, sade en av väninnorna och vinkade åt henne. — Det räcker med att spela halvdöd. Inför oss behöver du inte hålla på med den där teatern.
— Precis, fyllde den andra i medan hon skrattade. — Vi dukar själva. Inte tänker vi väl låta allt vi planerat gå till spillo?