Redan på morgonen förstod Anna att dagen skulle bli prövande. Erik for omkring i lägenheten, drog fram stolar, flyttade tillbaka dem igen och räknade tallrikar som om hela huset stod inför en inspektion. Hans släkt kom aldrig en och en, utan vällde in som ett helt följe: systern Maria med sin man Lars, faster Birgitta och kusinen Johan med hustru. Varje gång de dök upp kände Anna sig märkligt nog inte som värdinna i sitt eget hem, utan snarare som någon tillfällig inneboende som man stod ut med av ren hövlighet.
— Skulle vi inte kunna hoppa över det den här gången? föreslog hon försiktigt medan hon skar grönsaker till salladen. Bara vi tre. Lugnt och enkelt.
Erik lyfte inte ens blicken från tidningen.
— Men Anna, vad pratar du om? Vi firar ju alltid tillsammans. Det är ju familjen.
Familjen, tänkte Anna bittert. För honom kanske. För henne var det snarare en samling människor som behandlade hennes lägenhet som sin egen, hennes kylskåp som gemensam egendom och henne själv som någon sorts serveringspersonal.
Klockan två ringde det på dörren. Maria stormade in först, precis som vanligt, högljudd och utan minsta finkänslighet. Hon var fyrtio, hade färgat hår och en röst som nästan alltid låg ett par nivåer för högt. Innan hon ens hunnit ta av sig ordentligt styrde hon stegen mot kylskåpet.
— Erik, hej! Hon gav sin bror en snabb puss på kinden och slet sedan upp kylskåpsdörren. Men oj, vad tomt ni har här. Anna lilla, var är tårtan? Jag trodde du hade bakat något särskilt.
— Den står i kartongen på bordet, svarade Anna behärskat och fortsatte lägga upp salladen på tallrikarna.
— Köpt? Maria rynkade på näsan. Men Anna, du har ju händer. Lite kunde du väl ha ansträngt dig själv?
Efter henne kom Lars, Marias make, en kortväxt man med begynnande flint och ett ansikte som nästan alltid såg missnöjt ut. Utan att säga något gick han in i vardagsrummet, lät blicken vandra över möblerna med tydligt ogillande och sjönk ner i fåtöljen.
— Erik, när tänker ni byta ut soffan egentligen? ropade han därifrån. Den är ju helt nedsutten. Man sitter uselt.
Sist klev faster Birgitta in, en mager kvinna i sextioårsåldern med spetsig haka och kommentarer som var minst lika vassa. Hon hade alltid minen hos någon som personligen kallats in för att bringa ordning i andras liv.
— Men kära Anna, sade hon och granskade köket från dörröppningen, varför blänker inte diskhon? Och handdukarna ser då väldigt grådaskiga ut. Ett hem visar ju vem kvinnan är.
Anna knöt händerna hårt, men teg. Erik kom upp bakom henne och lade handen på hennes axel. Gesten var säkert tänkt att lugna henne, men den gjorde henne bara ännu mer irriterad.
— Mamma, faster Birgitta, kom och sätt er nu, sade han med sin mest medlande röst. Anna har verkligen ansträngt sig, hon har lagat massor.
Vid bordet började det som Anna i tysthet brukade kalla familjetribunalen. Maria tog en sked sallad, smakade och drog genast på munnen.
— Den är lite fadd. Anna lilla, var inte så rädd för saltet, karlar tycker om när det smakar. Och majonnäsen är snålt tilltagen. Det blir torrt så här.
Då lutade sig Birgitta fram, som om hon bara väntat på rätt ögonblick att fortsätta.