— Jag sade faktiskt till Erik redan i går, tog Birgitta vid, att det kanske vore på tiden att ni fräschade upp här hemma. Tapeterna har ju tappat all färg. Och över huvud taget borde ett ungt par tänka lite mer på framtiden.
Anna fortsatte att äta sin sallad under tystnad. Hon tuggade långsamt och försökte låta orden glida förbi, som om de inte var riktade mot henne. Men när huvudrätten kom in, hennes kyckling i gräddsås som hon brukade vara särskilt stolt över, hann Birgitta knappt smaka innan hon rynkade på näsan.
— Det är nästan märkligt att någon gifte sig med dig med sådana här kökskunskaper, sade hon utan att ens försöka linda in det. Kycklingen smakar ingenting och såsen är tunn. Förr i tiden fick flickor lära sig laga mat redan som barn.
Maria brast ut i ett kort skratt.
— Äsch, Birgitta, låt henne vara. Anna är ju i alla fall smal. Fast kanske lite väl smal, om jag ska vara ärlig. Du ser inte riktigt frisk ut, Anna. Fem, sju kilo till skulle inte skada. Annars får man nästan intrycket av att ni inte har råd med ordentlig mat.
Lars lade ifrån sig gaffeln och harklade sig, som om han just kommit på något viktigt.
— Förresten var jag inne i badrummet nyss. Det är mögel i fogarna mellan kakelplattorna. Sånt där måste man hålla efter, Anna. Det är ju direkt ohygieniskt. En riktig husmor ska lägga märke till sådana saker.
Då var det som om något brast inom Anna. Inte högt, inte dramatiskt, men tydligt. Hon kände hur en våg reste sig inuti henne, en våg som hon hade pressat tillbaka i åratal, och långsamt sköt hon ut stolen och reste sig.
Erik såg förvånat upp.
— Anna, vart ska du?
Hon lät blicken vandra över dem allihop: Maria med sitt fräcka lilla leende, Lars som såg nöjd ut över att ha avslöjat ännu ett fel, och Birgitta med den där evigt missbelåtna minen som om hela världen var skyldig henne en ursäkt.
— Vet ni vad, sade Anna lågt, men varje ord hördes tydligt. Nu räcker det.
Hon gick bort till hallen, tog tag i ytterdörren och slog upp den på vid gavel.
— Jag vill aldrig mer se er sätta er fot här inne. Ni är inte ens min familj.
Orden föll hårt i rummet. Den här tillställningen hade blivit droppen; Anna hade nått gränsen och tvingade till slut andra att behandla henne med respekt.
Det blev alldeles tyst. En sådan tystnad som får bestick att verka för högljudda och andetag att kännas främmande. Maria var den första som fann sig.
— Men Anna lilla, har du blivit galen? Vi är ju familj!
— Familj? Anna skrattade till, men det fanns inte minsta glädje i ljudet. Familj är människor som visar varandra respekt. Ni har kommit hit i åratal, ätit maten jag lagar, suttit vid mitt bord och klagat på varenda liten detalj. Och ni har till och med lyckats övertyga er själva om att det är normalt.
Erik reste sig, villrådig och blek om kinderna.
— Anna, lugna dig. De menar ju inget illa …
— Inget illa? Hon vände sig mot honom, och först då tycktes han se det som funnits i hennes ögon länge: tröttheten, smärtan och beslutsamheten. Erik, om du säger ett enda ord till för att försvara dem, kan du gå tillsammans med din släkt. Det här är mitt hem, och jag tänker inte längre låta någon behandla mig så här.
Han öppnade munnen, men när deras blickar möttes stängde han den igen.
Birgitta drog efter andan av förtrytelse.
— Hur vågar du tala så! Vi är äldre, vi har mer erfarenhet. Ungdomen nu för tiden har då ingen skam i kroppen!
— Ut, sade Anna och stod kvar vid den öppna dörren utan att vika undan med blicken. Ut ur mitt hem. Genast.
Maria reste sig hastigt, andningen tung av upprördhet, och vände sig mot sin bror.
— Erik, du tänker väl inte låta henne köra ut oss?