— Erik ska varken tillåta eller förbjuda något, avbröt Anna henne. — Det här är inte hans beslut. Det är mitt hem, mitt tålamod, och nu är det slut.
Motvilligt började släktingarna samla ihop sina saker. Lars muttrade något om ”dumma unga kvinnor”, Birgitta skakade demonstrativt på huvudet, och Maria försökte fortfarande, medan hon drog på sig ytterkläderna, säga något till sin bror. Men Erik svarade inte. Han stod bara tyst och såg på sin hustru.
När dörren till sist föll igen bakom dem blev lägenheten nästan overkligt stilla. Anna lutade ryggen mot dörrbladet och slöt ögonen ett ögonblick.
— Anna… började Erik försiktigt.
— Nej. Nu är det du som lyssnar, sade hon och öppnade ögonen. Hennes blick var stadig. — I fem år har jag stått ut med deras oförskämdheter. Fem år av kommentarer om vilken usel fru jag är, vilken dålig värdinna, vilken bedrövlig kock. I fem år har jag låtit dem rota i våra skåp, ha åsikter om våra möbler, vårt hem, mina kläder, mitt utseende.
Erik tog ett osäkert steg närmare.
— De menade säkert inte att såra dig. De är bara sådana som personer…
— De har sitt sätt, och jag har mina gränser, svarade Anna lågt men hårt. — Om du vill att vårt äktenskap ska fortsätta, då måste du respektera dem.
Hon gick in i rummet och började plocka undan från bordet. Fingrarna darrade fortfarande av spänning, men någonstans inom henne fanns också en märklig lättnad, som om en tung sten äntligen hade lyfts från bröstet.
— Jag förbjuder dig inte att träffa dem, fortsatte hon medan hon staplade tallrikarna. — Ni kan ses var ni vill, hur ofta ni vill, varje dag om det passar er. Men i det här hemmet ska ingen längre komma och tala om för mig hur jag ska leva, vad jag ska laga för mat eller hur jag ska se ut.
Erik hjälpte henne under tystnad. Flera gånger verkade han vara på väg att säga något, men varje gång svalde han orden. Till slut stannade han med en hög tallrikar i händerna.
— Anna, jag… jag förstod inte att det var så tungt för dig.
Hon lyfte blicken mot honom.
— Jo, det gjorde du. Det var bara enklare för dig att låtsas som om allt var normalt än att ta deras missnöje.
Han ställde ifrån sig tallrikarna på bordet och gick fram till henne.
— Förlåt mig. På riktigt. Jag trodde att du bara… ja, att du inte tyckte om oljudet och röran. Jag fattade inte att det handlade om brist på respekt.
Anna blev stående och torkade händerna på en kökshandduk.
— Erik, jag tänker inte försöka vara den perfekta hustrun enligt deras måttstock. Och jag tänker inte längre tiga när jag blir förolämpad i mitt eget hem. Kan de inte behandla mig som en människa, då behöver de inte komma hit.
— Men om de… om de inte vill ha kontakt med mig längre? frågade han osäkert.
Anna ryckte lätt på axlarna.
— Då är det deras val. Ditt val står mellan dem och mig.
De stod kvar i köket, omgivna av all den orörda maten som hade dukats fram för firandet, och Erik insåg att det verkligen handlade om ett val. Inte egentligen mellan släkten och hans hustru, utan mellan vanan att fly från konflikter och viljan att skydda den människa man säger sig älska.
— Okej, sade han till slut. — Jag ska prata med dem.
— Det räcker inte att prata, rättade Anna honom. — Du måste förklara.